Hon står upp mot den apokalyptiska högern
”Landsförrädare” är en stark skildring – men hemmablind
Uppdaterad 2022-07-13 | Publicerad 2022-05-09
Det är inte utan att man ibland kan sakna den nyliberala högern. De var ett gäng hurtiga optimister, ordet nej fanns inte, allt var supertrevligt och skulle bli ännu bättre, det var ”roligare att säga ja” som deras främsta argument för euron löd. Vänstern var i deras ögon trista nejsägare som inte såg vilken fantastisk möjlighet klimatförändringarna innebar – man kunde till exempel starta vinodlingar i Sverige! Den nyliberala högern var ett fenomen som, naturligtvis, endast kunde existera under högkonjunktur.
Krisernas era födde fram nyliberalismens absoluta motsats: den apokalyptiska högern. Nu var allt dåligt och skulle bli värre, samhället var nära undergång och den som inte fattade det var naiv och verklighetsfrånvänd. Tydligast syns skillnaden i synen på invandring: billig arbetskraft enligt nyliberalerna, ett demografiskt hot enligt undergångshögern.
Att framhärda som nyliberal idag måste kännas ensamt, och en inblick i det får vi i Moa Berglöfs politiska biografi Landsförrädare – en berättelse inifrån Moderaterna. Berglöf har blivit ett hatobjekt för undergångshögern efter att de upptäckte att det var hon som, i egenskap av Fredrik Reinfeldts talskrivare, låg bakom meningen ”öppna era hjärtan”. (Öppna vårt samhälle hade hon i själva verket skrivit – det var Reinfeldt som ändrade till hjärtan.) Hon som tidigare tillhört moderaternas innersta krets attackeras nu på twitter av de egna riksdagsledamöterna, hennes barn hängs ut av moderater och hon får motta dödshot från militärer.
Det är chockerande läsning. För Berglöf får inte längre stöd av det egna partiet när hon ber dem att upphöra med attackerna. De inte bara kastar henne till vargarna – det är de själva som är vargarna.
För den som vill studera högerns förändring är hennes bok mycket viktig läsning, med fördel bredvid Anne Applebaums Demokratins skymning. Berglöf beskriver precis samma process som Applebaum: hur det glada gänget som ville ha total frihet ersattes av ett hatiskt koppel fascister. Både Applebaum och Berglöf är modiga människor, för till skillnad från en mängd andra kappvändare (vilka nämns i Berglöfs bok) håller de benhårt fast vid nyliberalismen och sin tro på fri invandring.
Berglöf gör en summarisk historieskrivning över Moderaternas förändring. Från det tidiga nittiotalets nätverk ”Moderater för en fri debatt om invandringen”, till valstugereportaget 2002, där den dolda rasismen blev tydlig, till Kristerssons SD-samarbete. Det är inte utan att man blir nostalgisk över tider då Paolo Roberto, Camilla Henemark, Bengt Ohlsson och Roger Pontare skrev upprop för att protestera mot Moderaternas vardagsrasism.
Samtidigt vill man säga till Berglöf: men vad hade du väntat dig? När ni sänkte skatterna med 140 miljarder per år, sålde ut välfärden och fördubblade fattigdomen bland lågutbildade, vad trodde ni skulle hända? Nyliberalismen skapade ojämlikhet, som skapade segregation, som skapade hat. Ett samhälle som inte håller ihop, som ger till de rika och lämnar resten därhän, kommer inte att bli ett positivt samhälle. Apokalypsen är nyliberalismens barn. Men det kan man inte förvänta sig att Berglöf ska inse.