Detta kan vi inte vara utan

helskärm

Översten får inga brev är en av Gabriel García Márquez enklaste och vackraste romaner. Den handlar rent och rakt om fattigdom och värdighet. Alla som någon gång varit utan pengar och sett fordringarnas hög växa kan känna igen sig i den gamla översten vars pension vid varje postgång uteblir. I så måtto är den korta berättelsen en existentiell ikon. Men den handlar också om ett samhälle i förfall, där staten är en korrupt och nyckfull hydra i vars skugga det enkla folket hukar. Den som är rik, kan snabbt bli fattig. Den som saknar betydelse, bli plötsligt viktig. Ingen förstår riktigt hur eller varför.

Colombianen Gabriel García Marquez (Nobelpris 1982) tillhör de författare som läsarnas kärlek gjort näst intill gudomlig. När han för några år sedan oväntat gav besked om att en ny roman var på väg växte förväntningarna nästan till hysteri i den spansktalande världen. Och då Memoria de mis putas tristes (recenserad i Aftonbladet 25 november -04) verkligen kom ut gick jätteupplagorna åt som regn i öknen. I Sverige fann den dock ingen förläggare. Han har inte längre någon publik, sa man. Kanske är det sant. Så mycket bättre då att det oförvägna förlaget Tranan satsar på en nyutgåva av Översten får inga brev (första svenska utgåvan utkom 1971). Boken har försetts med ett personligt förord av Alejandro Leiva Wenger som vackert översätter dess tema till svensk vardag och en efterskrift av Eva Stenvång som sätter in den i ett litteraturhistoriskt sammanhang.

Utgåvans generösa inramning ger, tänker jag, översten i berättelsen en senkommen upprättelse. Hans förhoppningar och förnedring, så djupt kända och igenkända, vinner tidlöshetens särskilda värdighet. Berättelser som denna kan vi inte vara utan om vi även fortsättningsvis vill intressera oss för vad det är att vara människa.

Roman

Magnus William-Olsson (kultur@aftonbladet.se)