Vem är du och vem är svensk?

MAJA LUNDGREN läser en lätt uppviglande bok

helskärm

När invandrarflickorna gick om de svenska pojkarna i betygsstatistiken slog medierna larm. Jag kanske är överallergisk, men jag tyckte att det var en orättvis vinkling och en segregerande användning av statistiken. Äkta svenska gossar blir förbisprungna av barbarflickor.

I Den koloniala bumerangen. Från schibbolet till körkort i svenskhet granskar idéhistorikern Michael Azar vilka värderingar som döljer sig bakom uttryck som "svenska värderingar" och "körkort i svenskhet". Det är en skarp vidräkning med en rad politiker, journalister och opinionsbildare som har ägnat sig åt svepande luddigheter och kollektivt misstänkliggörande, till stor del i upprördheten efter mordet på Fadime Sahindal.

En grundtanke i Azars bok är att Europa har hamnat i en medvetandekris nu när de forna "barbarerna" och koloniserade folken inte längre befinner sig på avstånd, och att deras ankomst till Europa utgör ett slags "det bortträngdas återkomst" som ger upphov till neurotiska reaktioner hos medelklassen (misstänksamhet, nedlåtenhet, överdrivet kontrollbehov, smygrasism, förvrängning av fakta, diskriminering).

Azar tar även upp radikalt annorlunda europeiska förhållningssätt till andra kulturer, till exempel primitivismen som föddes vid kontakten med ursprungsfolken, alltså idén om den goda vilden som inte blivit fördärvad av civilisationen. Ibland blev det en rätt konsumistisk inställning till infödingar, som i fallet Gauguin.

Och så Montaignes kulturöverskridande jämförelser. Snilleblixten från 1500-talet. Hans Om kannibaler är kult. Han vänder på perspektiven och idkar europeisk självkritik. Det är mest jovialiskt att karikera sig själv, dumt och insiktslöst att göra svepande nidbilder av de andra. Boken handlar om balansgången mellan universalism - människors likhet - och exotism, att bejaka människors skillnader och rätt att vara olika, samtidigt som samma lag och likhet inför lagen ska gälla för alla oavsett bakgrund.

Schibbolet var det lösenord gileaditerna krävde att man skulle säga för att bli släppt över floden Jordan. Efraimiterna avslöjade sig eftersom de inte kunde uttala sch-ljudet. Det blev sibbolet. Idag används schibbolet för att beteckna godtyckliga, futtiga, i sig meningslösa tecken och koder man måste känna till för att bli godkänd i olika sammanhang.

Larmrapporten om de alltför duktiga invandrarflickorna jag nämnde är ett exempel på den försåtliga vi-och-dom-tekniken: att det så att säga inte spelar någon roll hur man beter sig eftersom kriterierna för att bli accepterad och anammad till rätt sida om vi-gränsen ständigt ändras. Man kan alltid bli utlyft i en särskild kategori.

Azars bok är inte skriven på så kallad miljonsvenska. Den är hellensk och analytisk. Kanske också en aning uppviglande. Den tar hursomhelst ställning för kreolitet, det vill säga för de olika "språken i språket" som utgörande ett slags motståndshandling.

Av någon anledning som jag inte riktigt lyckas redogöra för uppfattar jag kontrasten mellan det briljant teoretiska språket och dess försvar för Kafkas skalbagge som inte lyckas göra sig förstådd som lite irriterande, som om det hade varit bättre med mer tafflighet eller skalbaggighet, en och annan bortglömd portkod. Ofta blir resonemangen spetsfundiga på ett sätt som seglar iväg ganska långt ifrån verkligheten.

Den koloniala bumerangen bjuder på en hel del inspirerande uppslag i en tid av identitetskonflikter, men den hade vunnit på mer konkretion.

Samhälle

Maja Lundgren