Shoppar, snaskar, spyr och förför

PIA BERGSTRÖM läser en furiös tegelsten

Anna mår lysande när hon spytt upp maten. Hennes mage är platt, hennes kropp passar perfekt i de tajtaste kläderna, hon är avundad och beundrad; helt enkelt gudomlig. Hon väger femtio kilo och det är ett heltidsarbete. För att klara det måste hon äta antidepressiv medicin, alltid ha alkohol redo och mycket cigaretter. Hungern kallar hon ”sin Herre”.

Trettioåriga Sofi Oksanens furiösa mastodontroman Stalins kossor handlar om bulimi och ockupation. Chick lit-publiken får den säkert i halsen. Anna är en smart ung kvinna som shoppar, snaskar, spyr, ljuger och förför och till sin ingenjörsutbildade, vanmäktigt bakande, skurande, syltande, ständigt frysfyllande estniska mammas fasa har hon lika höga klackar som en ”rysshora”, öknamnet på alla estniska kvinnor i Finland.

Oksanen är inte lagom och lätt utan oförsonlig och bistert detaljerad när hon beskriver Annas hetsätning och uppväxt i 80-talets Finland och Annas mammas och mormors liv i Estland under Sovjettiden.

Där var mat en bristvara och grannar och släktingar angav varandra till säkerhetstjänsten för små privilegier eller av ren avund.

Annas pappa är oftast borta, han jobbar helst i Ryssland, där han umgås med andra män och 19-åriga, vackra, plattmagade kvinnor som önskar sig samma smink och modekläder som dottern i present. (När han kommer hem till Finland tar han ut tonårsdottern på generös shoppingrunda, köper dubbelt och gömmer i garaget.)

Stoffet är väl för stort, men romanen har en rasande måttlös ambition och en dramatisk tillspetsning som jag gillar skarpt. Anorexi och bulimi, hannens självklara (historiska, evolutionära?) utnyttjande av honkroppen; ockupation, motstånd och samarbete – det finns slående samband. Att till exempel inte låtsas om förtrycket är både ett klassiskt kvinnligt och sovjetiskt knep.

Oksanen skildrar Anna som en ”gudomlig”, övermänsklig kvinna som både kan äta av kakan (hur mycket mat, sprit, sex som helst) och ändå slippa all kvinnlig kossig uppsvällning.

Och Anna som en missbrukare, totalt ockuperad, utsugen, urkalkad av sin Herre, sin ende verklige älskare, bulimin.

Är Anna segrare eller förlorare? Hennes livsrum är krympt, hon orkar inte studera, hon lever på pappas pengar och med pojkvänner som i olika grad står ut med (eller märker) att hon inte har någon egen sexlust eller tappar kontrollen ens under sexakten.

Annas bästa överlevnadtrick är ju fejk: ”när en kvinna ger efter för naturen har hon förlorat spelet helt och hållet”.

Roman

Pia Bergström (kultur@aftonbladet.se)