Livet obducerat

MAGNUS RINGGREN om en bra debut

Obduktionen är en tacksam scen för attacker mot allehanda humanismer som inte tar hänsyn till att människan – också eller i första hand eller uteslutande – är en fysisk varelse. Såna strategier har funnits sedan naturalismens dagar. Författaren i läkarrock har inte alltid varit en botare, oftare en obekväm framsägare av sannningar som vi inte vill veta av. Typexempel: den tyske poeten Gottfried Benn.

Senast jag bevittnade en litterär obduktion var i Agneta Pleijels fjolårsroman Drottningens chirurg. Nu är det dags igen i Sam Ghazis debutdiktsamling Sömn är tyngre än vatten.

Hos Ghazi – jodå, han är läkare till yrket – börjar det med en obduktionsremiss. Sen vidtar själva förrättningen där brösthålan blir en ”mellansvensk håla” och kroppen på metallbordet visar sig ha tillhört diktjagets far. Denna vilda kollision mellan känsla och fakticitet är en stark upptakt. Ur uppmaningen ”undvik subjektiva mått” strömmar subjektiviteten mot läsaren som en stark odör.

Men det stannar inte i den programmatiska naturalismen. Andra fadersbilder finns att göra bouppteckning över. Far och son börjar spegla sig i varandra, och fadern ”prövar sin sons redan framkallade drag”.

De bägge är undflyende och fragmentariska som figurerna i en roman av Kjell Espmark. ”Ett oskarpt barn, en familj av skuggor”.

Scenerna tätnar dock och blir tydligare. Vi passerar en drömsk barndom i förorten med en far som flyger vilt i minne och drömmar men till slut ställs eftertryckligt på nedersta trappsteget i valet mellan ”arkivarbete eller Ams”. Klassbegrepp formas liksom invandrarens utanförskap.

Sen blir det än mer konventionellt även om konventionerna är trettio år gamla: ”Två rum och kök/med utsikt över sjuttiotalet”. Dikten tar smak av de taffliga försök till socialrealism som den tidens poeter stundom ägnade sig åt. Men tack och lov bara ett par varv på den pepparkvarnen, mer hade fått hela bygget att haverera i en stor nysning.

Det finns också en tredje bild att ge, en fond där man ser ”världens äldsta stad”, luktande av bensin och billig frukt. Det blir måleri med dunkla skitiga färger, Damaskus, en kryllande släkt, en hemmahörighet som inte kunde tas med till Sverige. Och boken närmar sig döden igen, men från ett annat håll.

Sam Ghazi skjuter in olika attityder och språk i varandra på ett intressant sätt. Stoffet kunde ha blivit en roman. Men nu blev det en bra debutdiktsamling i stället. Att boken kommer på ett litet förlag i landsorten bevisar väl bara den inte så värst gamla sanningen att män från fyrtio och uppåt icke göre sig besvär på de stora förlagen i Stockholm.

Lyrik

Magnus Ringgren (kultur@aftonbladet.se)