Lilliestierna – reporter i en klass för sig
Publicerad 2014-10-17
Svenska adelskvinnan som blev en hyllad krigskorrespondent
Vid en presslunch på svenska ambassaden i Paris i mitten på 50-talet pekar Dagens Nyheters chefredaktör Herbert Tingsten ut en då okänd frilansjournalist bland utrikeskorrarna, och höjer henne till skyarna.
Christina Lilliestierna ska sedan beskriva mötet som att himlen rämnade och Botticelli-änglarna log, hur hon kände sig som i en julsaga av Dickens.
Fast nu plockades Lilliestierna knappast upp ur rännstenen. Hon damp ner i journalistiken uppifrån.
Som kaptensdotter, född in i högborgerlig Göteborgsadel, växte hon upp med slamrande silverbestick och hånglade upp klasskamraten Olof Palme på internatet Sigtuna. Efter Tingstens välsignelse tog hennes mediekarriär fart och hon skickades till Tunisien och Algeriet för rapporter från det blodiga befrielsekriget. Hon skriver hem till DN, Vecko-Journalen och Aftonbladet, publicerar modiga skildringar av flyktinglägren och franska arméns övergrepp. Hon berättar om belgiska kolonialväldets upplösning, möter Dag Hammarskjöld, hyllas av Olof Lagercrantz och sågar vasst den svenska FN-truppen som ett gäng naiva turister med kameror på magen.
Chris Forsnes biografi är nostalgisk läsning om en tid då journalistikens största utmaning var de dåliga telefonförbindelserna från Alger.
Men framför allt är det ett porträtt av en överklasskvinna som liksom lekte krigsreporter.
Kanske just den sortens journalist, med försörjning tryggad på annat håll, som kommer att överleva mediebranschens stålbad av i dag.
För Christina Lilliestierna var murvelyrket inte ett kall, utan mer en jakt på upplevelser. Som tonåring drömde hon om att gå i kloster som katolsk nunna - inte så mycket för biktbehovet som för att få det enkla liv hon ”läst om i proletärböckerna”. Fascinerande naivt iklädde hon sig sen olika roller, blev konstnärshustrun som stack i väg med Pierre till Paris, fiskargumman som gick barfota i skärgården och kasinoråttan som förförde storspelare på franska Rivieran.
Forsne skriver med en osentimental väninneton. Styrkekramizar mellan raderna. Lite klyschigt beskrivs Christinas liv som en ständig ”flykt”. Det är nog fel ord för någon som alltid hade ett fideikomiss att återvända till. Även om det Lilliestiernska hemmet kallas ”smärtornas hus”, där modern förfärat försökte stänga ute det framväxande folkhemmet.
Vid denna tid brottades den svenska borgerligheten med nya krav på jämlikhet och moderna kvinnoideal, och det är lätt att se Christina Lilliestiernas nomadiska korrespondenttillvaro som en frigörelse från ett betungande arv. Samtidigt var hon fången, i könsnormerna. När hon tar ut skilsmässa för att satsa på självförverkligande och erotiska äventyr anklagas hon för att ha ”begått hor” och fråntas sina barn.
Är det för att hon var kvinna i denna mansvärld som hon hamnade i glömska?
Eller var det, som Forsne föreslår, för att hon inte hängde på murvelkrogarna i Marieberg? Med dagens lajkatlingo – inte vårdade sitt varumärke?
Om man ska vara ärlig så är det inte medieprofilen som intresserar Forsne mest. Förvånansvärt lite utrymme ägnas åt att illustrera vad som gjorde Lilliestierna till ”stjärnreporter”. Desto mer åt droppande tak i det galiciska stenhus dit hon drog sig undan i 40-årsåldern, för att resten av livet ägna sig åt trädgårdsskötsel och romaner. Där lever hon alltså i Francos Spanien, men verkar mer bekymrad över sina hundars hälsa och det odugliga hushållsfolket - ”hjälpgummor som luktar fan” – enligt dagböckerna, som vid sidan av brev och utlandssvenskar i Paris är Forsnes främsta källor.
Vid denna punkt i boken blir jag fundersam över varför just Christina Lilliestierna måste in i historieböckerna. Förutom den på många vis mer politiska Barbro ”Bang” Alving så är faktiskt få svenska reportrar alls ihågkomna.
Det är ju på samma gång tjusningen och fasan med detta yrke, att våra alster är dagssländor. Som Forsnes fina titel antyder så är journalister skapade för stormar, strider och skyfall som i nästa stund är bortblåsta.
