Många drags färd mot matt

GUNDER ANDERSSON läser en spännande romandebut.

Kristian Fredéns roman ”Offret” håller periodvis en spänningsnivå som får mig, usel schackspelare, att plocka ned ett dammigt schackspel från hyllan för att följa med i schackchiffrets intrikata bokstavs- och sifferdueller.

Genren är den fiktiva självbiografin, spökskriven av schackspelaren Lev Gasparjans ungdomsvän, författaren Vladimir Timosjenko. Vi får följa Gasparjan från uppväxten i Ukraina på 70-talet, senare pubertalt schacksnille i Moskva på 80-talet och hela vägen fram till världsberömmelse och match om VM-titeln mot det unga schackgeniet Vladimir Vezjinskij på Malta den ödesmättade månaden september 2001.

Det blev både ”snille” och ”geni” i samma mening, och det hör liksom schacksporten till. Den är de rynkade pannornas och det långa tänkandets kraftmätning, där ett felaktigt bondedrag tjugo drag senare ställer kungen på huvudet. Ett spel där historien vilar tungt i de agerandes hjärnor, där toppspelarna tycks kunna rabbla upp schackhistoriens alla berömda partier utantill och en liten förändring hundra år senare i ett av Morphis drag från 1800-talet innebär en revolution som får schackvärlden att häpna.

Det ligger nära till hands att en sport som schack odlar divalater och intelligenssnobberi. Gasparjan lever väl upp till den föreställningen, därtill alltid utomordentligt noggrann med klädsel och fysik. När nervpärsen sätter in under de dramatiska VM-partierna krävs medicinska tillskott för att upprätthålla fasaden. Förr lugnade schackspelare nerverna med sprit, här krävs kraftigare doningar.

VM-spelet äger alltså rum samtidigt som 11 september chockar världen och USA går in i Afghanistan. Ändå får denna större dramatik vika för schackbrädets mindre. För den narcissistiska personligheten är omvärlden mest en yttre scenografi av likgiltigheter.

Fredén har god hand med såväl det megalomana i personligheten Gasparjan som med de miljöer han rör sig i, vare sig det är Tblisi, Moskva eller de lyxiga hotellen på Malta. Han skildrar också med fin känsla för nyanser de personer som omger honom, en ömsint mor och några sekonderande schackteoretiker, varav en visar sig ha minst sagt blandat mjöl i påsen.

Offret är samtidigt en roman om de nya kulturella vindar som blåser i det kapitaliserade Ryssland. Den älskade sonen Michail vill varken lyssna till Sjostakovitj eller spela schack, han vill spela Game Boy och chatta på nätet, något som fadern finner djupt föraktligt och gör honom rasande.

Jag kan tänka mig att de i schack oinitierade snubblar sig fram i den schackterminilogiska snårskogen, där uttryck som sicilianskt, kungsindiskt, tresprin­g­aröppning, damgambit, holländskt försvar, engelsk öppning och annat sätter krokben för förståelsen, och stormästarnamn som Lasker, Capablanca, Aljechin, Botvinnik inte ger någon aha-upplevelse. Till och med Ulf Andersson finns med på ett hörn, och Anatolij Karpov dyker upp i egen hög person och gör inledningsdraget i VM-sammandrabbningen.

Men åtminstone hos mig lyckas Fredén hålla intresset vid liv under alla dessa många drags färd mot matt. Eller rättare sagt död, och mer ska inte ordas om det, annat än att där ärelystnaden är allt får moralen ge vika.

Med sin andra bok, och första roman, etablerar sig Kristian Fredén som ett av de intressantaste namnen i en ny författargeneration.

Gunder Andersson