Gå med stil

MAGNUS WILLIAM-OLSSON följer med till underjord och yta

Longinos pekar i Peri hypsous på hur Herodotos stil räddar sig från det vulgära genom att vara så uttrycksfull. Ett av hans exempel lyder: ”Pythes kämpade på skeppet tills han var hackad i småbitar” ( Jan Stolpes översättning). Just den sortens stilfigurer vimlar det av i Ernst Brunners nya bok Vandring i underjorden. Som när han på avstånd åhör en arabisk diskussion där varje stavelse ”började med en konsonant och slutade med en diftong. Det lät som om de med upprörda hostattacker kräkte ner varandra.”

Vandring under jorden är en reseskildring där Brunner, mestadels till fots, uppsökt fyndplatserna för en rad arkeologiska föremål med hemhörighet på Medelhavsmuseet i Stockholm. Idén ser ut som en beställning, men ingenstans i boken anges någon sådan bakgrund, så man får anta att initiativet är Brunners eget.

Sålunda för oss skildringen till Egypten, Cypern, Peloponnesos och Italien där Ernst Brunner letar upp gömda gravar, än ödelagda av vägar och plogar, än upphunna av stadsbebyggelse eller förvandlade till turistfetischer. Det är en vandring i den dödsskuggans underjord som ohörd ekar under globaliseringens ytfixerade och njutningslystna kultur. De övergödda turister som ideligen korsar Brunners väg väcker oftast kall avsmak. Långt hellre sällskapar han med lokalbefolkningen och med de längesedan döda invånarna i katakomber, kryptor och nekropoler.

Men också om denna vackra lilla bok är späckad av information och rikt illustrerad med författarens egna fotografier, så gäller dess fascination varken arkeologi, historia eller nutid. Nej, Ernst Brunners prosa är framför allt förhäxat upptagen av sin egen stil. Det är en stil som syftar till att framhäva författaren. Den är otvunget lärd, rik på exakta termer och blixtrande i sin formuleringsglädje. Skildringen dröjer gärna vid författarens förmågor, hans språkkunskaper, lärdom och fysiska bedrifter. Denne man skulle man sannerligen inte vilja möta i vare sig frågesport eller löpning.

Ernst Brunners stil må vara kokett, men den är aldrig arrogant. Den njuter öppet voyeuristiskt av att vika ut sin författare. Sympatiskt nog sällar den honom därmed till just till det ytans folk hans framställning avfärdar. Som då han visat sitt tunga introduktionsbrev för en förut otjänstvillig guide: ”Av läsningen blev guiden Wadirs ögon undergivna. Hans mun rörde sig sugande. Han tänkte tysta tankar, kontrollerade i kupéspegeln om det omsorgsfullt friserade håret ännu var omsorgsfullt friserat.” Denna passage skulle enbart te sig vulgärt föraktfull om den inte också utgjorde en metapoetisk allegori.

Författaren må se sin guide i spegeln, läsaren ser tvärtom författaren. Och skrattar förtjust åt dem båda.

Reseskildring

Magnus William-Olsson (kultur@aftonbladet.se)