... MEN VARFÖR?

Bengt Ohlssons nya roman efter Augustsuccén med Gregorius är en förbryllande läsning. Den utspelar sig i Nova Scotia, och huvudpersonen Karen har just blivit lämnad av sin karl. Hon hamnar i en livskris och dessutom på sjukhus efter en bilolycka. Mycket långsamt hämtar hon sig från sina skador och återvänder till sitt hem och sin ägandes leksaksaffär. Den beslutar hon sig för att sälja och flyttar i stället till goda vänner vid kusten. Där plockar hon skräp på stranden och börjar skriva en roman om en slavinna i det gamla Rom.

Detta tar 400 fullmatade sidor att berätta. Bengt Ohlsson nedtecknar omsorgsfullt detalj för detalj i Karens fysiska och mentala konvalescens, och det minutiöst genomförda porträttet av den lätt neurotiska kvinnan är på alla vis trovärdigt. Men varför ägnar sig Bengt Ohlsson åt att teckna det? Hennes mjukaste röst ser ut som en pastisch på en typisk amerikansk medelklassroman som driver mitt i main stream. Den sticker inte ut åt något håll, överraskar inte på någon punkt, lunkar bara på.

Språket har ett slags håglöst flyt och det smittas ibland väl mycket av den totala banaliteten i handlingen. Om hur Karen en gång blev förälskad heter det till exempel att ”världen fick ett nytt skimmer” och ”hans leende fick henne att känna sig utvald”.

Vad vill Bengt Ohlsson bevisa? Jag anar det inte.

Lennart Bromander