Ofelia in på livet

Det är en märkligt avsides stämning i Rose Lagercrantz nya roman. Som om det manliga berättarjaget, Rickard Enhörning, var ensam i världen. Bakom sig har han en avhandling om bebådelsemotivet i italiensk konst och en publicerad novellsamling. Telefonen ringer ibland, en resa görs till Frankrike, han byter arbetsplats. Men det är det stora och ihärdiga intresset för en av Shakespeares rollfigurer och kärleken till den unga Charlotte som på samma gång ställer honom vid sidan av och gör honom levande. Charlotte är hans stora förlust och precis som i mytologin gör den honom till sist skapande.

Lagercrantz roman rymmer inga känslopejlande djupdykningar, språkliga lustturer eller flöden av detaljer. Det som här lockar läsaren är snarare fasthållandet och återvändandet till det enda spåret. Den smäckra berättelsen spinner en tråd från början till slut.

”Jag för anteckningar igen. Jag sitter i receptionen på hotellet och skriver i skydd av natten. Nattljuset är milt och förmedlar en känsla av att livet ännu går att berätta.”

Som i en saga berättar Lagercrantz pregnant inkännande om den moderslösa och prisgivna Ofelia på det kalla och fuktiga slottet Kronborg. En rollfigur i det dunkla, ännu ospelad, och därför så tankeväckande. Efterhand tar hon tydligare gestalt. När Rickard Enhörning äntligen kommer iväg till Dramatens omskrivna Hamletföreställning får en oväntad fysisk gest bitarna att falla på plats.

Romanen Ofeliaetyderna är vad den heter, en författares engagerande försök att begripa vem den diktade och undflyende kvinnogestalten är och på samma gång en vacker berättelse om att nå fram till den verkliga älskade.

Barbro Westling