Punk SLUT

ANN CHARLOTT ALTSTADT tar ett nostalgibad inför julen

Punkbibeln är äntligen översatt. Författaren och före detta Punk-redaktören Legs McNeil och poeten Gillian McCain har orkestrerat hundratals intervjuer till en kör av levande och döda röster. De berättar om vår moderna alternativkulturs födelse, om vilken könssjukdom Nico gav Iggy Pop. Please kill me är en grekisk tragedi och det är Dionysos som dansar. Gestalter, kända från vår gemensamma rockmytologi, knarkar, spyr, blöder, har sex och flippar ut i nergångna lokaler.

Dekadent rock’n’- roll, en evolutionsgren av 1700-talets konstnärsmyt, uppstod i New York under 60–70-talen. Transor och böghoror parade sig med konstvärlden, white trash knarkade med bildad medelklass och arvtagerskor på suspekta klubbar medan den politiska rörelsens ambitioner sönderföll i gitarrylanden. En häxbrygd som exporterades till London och renodlades till punk.

Enligt författarna har Hollywood köpt filmoptionen, och berättelsens fragmentariska anekdotiska karaktär gör onekligen att bilder framkallas i ens huvud. Jag ser en film i svartvit. Den löper med snabba klipp över kultplatser som The Factory, Detroits alternativscen, det urinstinkande CBGB till Londons kvartar. Band uppstår och går under – Velvet Underground, MC5, The Stooges, New York Dolls, Television, The Ramones och Sex Pistols. I min version är filmen stum och ac-kompanjeras endast av den åldrade Johnny Cashs spruckna tolkning av Beatles In my life.

”There are places I’ll remember / All my life though some have changed / Some for ever not for better / Some have gone and some remain / All these places have their moments / With lovers and friends I still

can recall / Some are dead and some are living / In my life I’ve loved them all.”

Please kill me är ett rent nostalgibad eftersom punken, i McNeils och McCains version är totalt frikopplad från samhällets dialektiska virvelströmmar. Frånvaron av sociologi gör historien till en enbart romantisk upplevelse. En sönderskuren Iggy Pop, borta på heroin, har ju blivit en sinnebild för stämningsfull känslosamhet i nivå med Emily Brontës Heathcliff, Rhett Butler eller Bonde söker fru.

Det beror på att rock’n’roll vid denna tid blev religion. För varje nytt band fanns en publik som skådade ljuset, och ett myller av genrer och subkulturella attityder föddes. Skenet från New York-scenen 1965–1975 nådde så avlägsna hörn av världen som min hemstad Norrköping. Att jag lyssnade på Velvet Undergrounds bananplatta bland människor med konstnärsambitioner i en ockuperad rivningskåk där en bögfrisör höll öppet hus, var en universell hednisk konfirmation.

Rock’n’roll innebär fortfarande ett löfte om något mycket större och mer levande. Och den är fortfarande tyvärr en manskult. I Please kill me är nästan alla kvinnor strippor, horor eller groupies. Deras uppgift var att i hård konkurrens, likt prästinnor, serva mansgudarna med knark och avsugningar. Patti Smith blev betraktad ”som en av grabbarna”. Men även hon ertappades vid tvättomaten där hon självklart tog hand om sin ”gubbes” kläder och valde sedan att bli hemmafru. Som tonåring kände jag stor sorg över att inte vara en man. Helt enkelt därför att det verkade så mycket mer intressant och attraktivt. Kvinnor kunde aldrig bli så farligt smarta och karismatiska som The Clash. Det är därför som Linda Rosing fortfarande viker ut sig igen och igen, i stället för att som Pete Doherty starta band och bli en flippad rock’n’rollhjälte.

Musik

Ann Charlott Altstadt (kultur@aftonbladet.se)