Texten brinner

JOAR TIBERG om Parland, desperationen och en litterär guldålder

En näve Beckett, en deciliter Söderberg, två skopor Camus. Rör ihop alltsammans häftigt, låt stå. Resultat: Sönder (om framkallning av veloxpapper), Henry Parland (1908-1930)!

Det har ofta blivit sagt att den finlandssvenska dikten var påfallande modern kring tjugotalets slut. Läser man Sönder inser man att det kanske i ännu högre grad gällde prosan.

Det var Gunnar Björling och Rabbe Enckell som först fick fatt i manuskriptet till Henry Parlands bittra kärleksroman förlagd till det helsingforska överklass- och restauranglivet. Parland, som arbetade som sekreterare på svenska konsulatet i Kaunas i Litauen, hade just dött i sviterna av scharlakansfeber. En central gestalt i den senare så berömda Quosego-gruppen hade gått ur tiden.

Björling och Enckell såg, efter smärre strykningar och språklig finputsning, till att få boken tryckt och utgiven 1932.

Parland skrev Sönder på svenska, men hans första språk var ryska och tyska, och även finskan kom till honom före svenskan. Lägg därtill att han under vistelsen i Kaunas knappt talade svenska och man förstår att det var ett relativt öppet, ungt språk Henry Parland gav sig i kast med på hösten 1929. Boken skrevs dessutom snabbt, på ett drygt halvår, till en litteraturtävling.

Att kalla Sönder kult är förminskande. Den ligger, tycks det mig, som en underström till det som kom att skrivas under de decennier som tog vid efter hans död. Den uppbrutna kronologin, den hyperkänsliga detaljrikedomen, den trädlika kompositionen, absurdismen, romanen som ett slags sjögång ... starkt klaustrofobisk samt innehållsmässigt såväl som stilistiskt djupt ambivalent. Man blir lite sjuk.

Att en hyperbegåvning är i vardande är inte att tvivla på.

Parlands bok är, som mycket av det som skrevs under det sena tjugotalet i svensk-Finland, en hyllning till den dynamiska livskänslan. Livet och dikten var ett och detsamma. En rasande, förbrännande ögonblickspoetik utvecklades.

I denna miljö vistades förutom Enckell och Björling, Hagar Olsson och Edith Södergran även den språklige dynamitarden Elmer Diktonius, vars motto "Blott de tama fåglarna har en längtan. De vilda flyger" ur debuten Min dikt (1921) väl fångar den nudyrkan med nietzscheansk anstrykning som präglade gruppen.

Lägger man till detta Henry Parlands prosa förstår man verkligen vilken enastående guldålder som rådde. Och det måste förstås, vilket ofta påpekats, ha handlat om positionen man befann sig i. En exilens livskänsla som språkförvirringen skapade; inte finsk men finsk, svensk men inte svensk, inte rysk men tätt tryckt mot Ryssland och dess framrusande futurism och formalism. Och mitt i detta ett ingenting, ett tomrum som visade sig vara en källa utan botten att ösa ur.

Och Henry Parland öste med en närmast desperat iver.

Vilka texter skulle den unge sekreteraren ha skrivit, om inte den där febern dragit i väg med honom?

Spekulationen är förstås lönlös. Men kanske ingenting. Det vilar något rimbaudskt också över denna bok. Texten brinner liksom upp under läsningen, kompositionen är också gjord sån, boken försvinner.

Kanske kände han att det var nu eller aldrig. Att det tickade, något var på väg att suga bort honom.

"Tror du att det skulle vara svårt att dränka sig här? frågar hon om en stund åter vänd mot måsarna. De flaxa uppmuntrande med sina vitglänsande vingar och en av dem störtar sig huvudstupa ner i vattnet: så där enkelt är det."

Roman

Joar Tiberg