Fallet Oates
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-09-07
JENNY TUNEDAL om en Stor Roman som har allt - utom sprickor
"En hungrig, omättlig flod. Dess källa måste ligga utanför vårt vetande. Och de enorma fallen rakt fram. Fallen bredde ut sig i en hästskoformad båge så långt ögat kunde se genom de ridåer av dimma och vattenstänk som steg upp från dem. (Blinkande, koketterande små regnbågar dök upp och försvann i skummet. Som bubblor, eller fjärilar. Lockade åskådaren att förvånat stirra beundrande på dem; lockade åskådaren att le. Vilken värdelös skönhet mitt i denna förintelse!)"
Kanske är det för att jag nyligen läst Joyce Carol Oates essäer om skrivande i En författares övertygelse som jag tänker att hennes ord om Niagarafallen också skulle kunna beskriva hennes författarskap. För det är som en flod hon har i sig, något omättligt, stort och vilt, som får henne att skriva varje dag, att ge ut bok efter bok efter pjäs efter artikel; att berätta och berätta och berätta. Hon lockar till beundran med bländande språk och skickliga romankompositioner, och hennes romaner har ett väldigt, våldsamt sug som drar med sig läsaren neråt, neråt, i mörka virvlar.
Fallen är ännu en stor roman av Oates, i vacker översättning av Ulla Danielsson. Den breder ut sig så långt ögat kan se, genom amerikanskt femtio-, sextio- och sjuttiotal, genom en familj dömd att falla sönder, genom samhället Niagara Falls i staten New York. Romanen börjar i juni 1950 när en homosexuell prästson kastar sig ut i fallen på morgonen efter sin bröllopsnatt. Hans brud och änka Ariah kommer sedan att tillbringa resten av sitt liv i närheten av det brusande vattnet, och i visshet om att hon är fördömd. Allt skall alltid tas ifrån henne, tänker hon. När hon säger sitt Molly Bloomska "ja" till en ny man, juristen Dirk Burnaby, till sexet och till kärleken: "Ja, till den flammande känslan i underlivet. Ja, till att den steg högre och sedan ännu högre som en fontän. Ja, till att den fick henne att stöna och skrika. Ja, fast hennes mun måste vara ful när hon gapade så där. /../ Ja, till mannen som älskade henne på ett så ljuvligt sätt, som fyllde hennes kropp som var både liten och gränslös, outtröttlig" vet hon att hon kommer att straffas för det. Och hon hatar sig och försvarar sig med samma näbbar och klor, likt andra kvinnor i andra romaner av Oates, och i verkligheten.
Dirk Burnaby är Ariahs älskade och älskande make och en pamp i Niagara Falls. Det fria fall som för Ariah inleds med den förste makens självmord kommer för honom att börja när han träffar "Kvinnan i svart" och bestämmer sig för att driva hennes sak mot de lokala kemiföretag och myndigheter som förgiftat marken i området. Dirk blir en tidig Erin Brockovich, fast uppfylld av självhat, utstött av sina egna, och förlorare.
Fallen rör sig från Ariah, till Dirk, till deras tre barn, men lämnar aldrig Niagara - självmördarnas, smekmånadsparens och de dödsföraktande balanskonstnärernas favoritresmål; en romantisk, nästan mytisk plats, men också en högst verklig ort där naturkrafter exploaterats på ett kortsiktigt sätt som lett till allvarliga skador på både människor och marker. Här, i sin barndoms landskap, förlägger Joyce Carol Oates en berättelse om den vita, amerikanska medelklassmänniskans benägenhet att ständigt gå på slak lina över avgrunder och aldrig titta ner - i krig, i kärlek, i jakten på allas våra amerikanska drömmar om framgång, njutning, lycka, bekvämligheter, mer, mer, mer. Och hon skriver att vi ändå alltid faller, och hon säger att vi kanske inte kan hjälpa det, men att vi kanske borde veta bättre.
Oates roman är som en brusande flod, eller ett vattenfall, och den drar med sig allt som kommer i dess väg - samhällskritik, miljöpolitik, skräckromantik, familjekrönika, amerikansk samtidshistoria, naturlyrik. Det borde vara oemotståndligt, det är till för att vara oemotståndligt, och just därför väcker det mitt motstånd. "Detta var inte Hollywood, och det var verkligen inte någon film. För i filmer har man närbilder, avståndsbilder, intressanta tagningar, borttoningar och snabba, barmhärtiga klipp. Där finns det en underström av musik som talar om vilka känslor man bör ha. I det som kallas livet finns en ständig ström av tid, som när floden rusar mot Fallen och nerför dem. Det går inte att undkomma floden", skriver Oates. Och det är inte Hollywood, men det är i allra högsta grad det som kallas en roman, vilket visar sig inte minst i den här typen av metalitterära kommentarer. Fallen spelar upp En Stor Romans hela register av berättargrepp, vackra bilder och snygga kopplingar, vilka faktiskt just likt filmmusik talar om vilka känslor man bör ha. Allt är övertygande, överväldigande, uppfyllt av tro på berättandets kraft och möjlighet att vara en bro över alla trubbelvattnen. Det finns ingen tystnad och inga sprickor här.
Ingen avgrund att frukta, bara berättelsen om den.
Roman
Jenny Tunedal
