Alla, allt, just nu!

PIA BERGSTRÖM njuter av 600 sidor Zadie Smith

helskärm

Hon nämner själv E.M. Forster och Dickens som sina förebilder. Zadie Smiths tredje roman är klassiskt realistisk, skriven i tredje person, imperfekt. Kapitlen kan börja med: "Nu måste vi hoppa nio månader framåt i handlingen och ta ett kliv över Atlanten igen". För gammaldags betingade romanläsare är sånt ljuvlig klockklang.

Personporträtten är genomskådande och toleranta, ja romanen lever just av härvan av speciella människor, de flesta av blandkulturell härkomst och på olika sätt knutna till ett mindre college, Wellington, nära Boston. När Smith låter akademikerfamiljerna Kipps och Belseys mötas i en 600-sidig oavbrutet underhållande fräsande fusion lyckas hon dra in närapå alla samtidens kulturkonflikter.

Mellan kvinnor och män, svarta och vita, mellan klasserna och mellan kulturkonservativa, homofobiskt kristna abortmotståndare och sekulära, vänsterliberala kulturradikala, mellan konstruktivism och essens, hiphop och Mozart, rap och sonetter, ironi och uppriktighet.

Skarpt och kvickt låter hon det lilla Wellington med sina fåniga riter, kurs-shopping, känsloladdade prestigestrider och skendemokrati föreställa världen, som narrspel.

Men sen är hon nog väldigt seriös också. Kan man egentligen förstå människan, eller konsten på ett akademiskt sätt? Skapar de pompösa, fanatiska, pennfäktande konsthistorikerna Howard Belsey och Monty Kipps någon slags kunskapsökning eller värde för andra med sina småaktiga strider om Rembrandt? Fattar de ens vad skönhet är?

Om man jämför andra mysiga romaner i universitetsmiljö, Nabokovs Pnin, Lars Gustafssons Tennisspelarna eller A S Byatts De besatta, är Zadie Smith mer jordnära och relationsdråplig, mer införstådd med de icke akademiska modersgestalterna, fruarna med enkel härkomst som ger sina liv åt make och barn; Kiki Belsey, läkarsekreterare med afroamerikanska rötter och den blida Carlene Kipps som anlände med båt från Karibien till England 1948. Deras uppfattning om kärlek är av en annan, låt oss säga mer sublim art än männens (som båda sätter på 19-åriga studentskor). Att vara svart, att vara kvinna, att inte vara "intellektuell" är för dessa kvinnor (och för Zadie Smith?) inte svaghet eller brist. Tvärtom. De äger något man inte kan lära sig på universitetet - som däremot gärna stöts och blöts och kultiveras i gammaldags romaner som den här - hjärtats visdom.

Roman

Pia Bergström