Snö är mer än snö

PIA BERGSTRÖM läser Orhan Pamuks självbiografi

För Orhan Pamuk är Istanbul "en stad av ruiner och melankoli över det förlorade imperiet". Melankoli, "hüzün" på turkiska, är nyckelordet i hans självbiografi som lika mycket är en beskrivning av den plats där han föddes och där han fortfarande lever - han skriver boken i det Pamukska huset, ett femvåningshus med utsikt över Bosporen som hans farfar byggde och där farmodern och två gifta farbröder också bodde under hans barndom, i var sin lägenhet.

Farfadern var fabrikör och tjänade mycket pengar under de första åren av Atatürks nya republik på 30-talet. Hans söner slösade bort nästan allt på dåliga affärer under 60- och 70-talen som var Orhan Pamuks formande ungdomsår. Storebrodern studerade vid Yale, fadern var oftast på bridgeklubben eller hos någon av sina älskarinnor och Orhan, konstnärligt drömmande, inåtvänd och olyckligt förälskad, upplevde starkt att hela omgivningen, både staden, nationen och familjen befann sig i en nedgångsperiod.

Han skolkade och flydde från moderns vakande omsorger och kunde tillbringa dagar och kvällar ute på ensamma vandringar. Särskilt de fattiga delarna av Istanbul fascinerade honom med sina svartnade, fallfärdiga gamla trähus. De sorgliga bakgatorna speglade hans inre.

Istanbul - Minnen av en stad är full av privata familjebilder och av stämningsfyllda svartvita fotografier från dessa nu rivna och uppbrunna kvarter, huvudsakligen tagna av fotografen Ara Gülers. Det är synd att Norstedts inte satsat på bättre tryck och papperskvalitet, eftersom texten bygger så mycket på bilderna av Istanbuls förflutna och det förlorades mystik. Inte bara skuggornas svärta utan också färjornas kolrök, dimman över havet och skymningen är suddigt grå.

De egna minnena skildrar Pamuk märkligt ödmjukt och sakligt och flätar elegant in dem i andras. Människorna som en gång bodde på de där mörka, smutsiga bakgatorna får man inte veta något om, men han spårar Flauberts, Nervals och Théofile Gautiers påverkan på inhemska Istanbulskildrare som Yahya Kemal, A S Hisar och Tanpinar, och döljer inte västeuropeiska författares stora inflytande på hans eget sätt att uppfatta världen. Men Pamuk vill inte frammana Istanbuls forna storhet.

"När jag skriver om Istanbul, skriver jag om mig själv" är inte en bekännelse, utan ett sökande, en svår, kanske livsförnekande längtan, som bara vill hitta vittrade ruiner, svunna ögonblick, snö som smält. Den livsförnekelsen känns i solar plexus. Men Pamuks originella biografi är en biljett in i ett författarskap där snö är mer än snö.

Biografi

Pia Bergström (kultur@aftonbladet.se)