Plikten att alltid vittna

RAGNAR STRÖMBERG läser Carl-Göran Ekerwalds lysande bok om en av världshistoriens första proletärförfattare

Horatius Quintus Flaccus var omkring sju år när han tillsammans med fadern, en frigiven slav, kom till Rom från barndomens apuliska provins. Då, år 58 f Kr, var det "krigsherrarnas tid", skriver Carl-Göran Ekerwald i Horatius - liv och tänkesätt, en lysande skildring av både den västerländska litteraturens, jämte Shakespeare, mest populäre diktare och den kaotiska, brutala tid som formade honom och hans föreställningsvärld.

Ekerwalds utgångspunkt är att "all konstnärlig verksamhet avtecknar sig mot en bestämd politisk och moralisk horisont", där den aldrig tidlösa frågan om vad det är att vara människa får sina bestämningar.

Medan Caesar var på fälttåg i nordväst, härskade Pompejus över Rom med sin milis, och de våldsamma motsatsförhållandena alstrade en energi som gjorde att större delen av det vi i dag kallar den latinska romerska litteraturen finns samlad under de sex decennierna från Horatius ankomst till vår tideräknings början, när en upprorsman som skulle förkunna att de sista skola bliva de första, föddes i den romerska provinsen Palestina.

Cicero, Livius, Catullus, Lucretius, Vergilius, Ovidius, Propertius och Horatius ramlade inte ned från himlen, utan steg upp ur klassmotsättningar, politiska mord, dödspatruller och inbördeskrig: de skrev mot, men aldrig utanför, sin tid.

Om populariteten bara i ytterst liten mån kom den över sitt folkliga ursprung livet igenom stolte tjänstemannen vid skatteverket till del, har den i gengäld haft varaktigheten hos ett grundämne. Horatius är alltid modern, för han leker inte med ord utan avlägger noggrann vittnesbörd om sin tid och hans dikt "protokollför" den genomlevda erfarenheten: bara det partikulära är universellt och ögonblicket är evighetens enda manifestationsform. Han är rädd för döden - inte banaliteten. Hans vrede mot de besuttna som plundrar vad generationer byggt upp med hårt arbete överträffas bara av föraktet för sin tids språkspelslitteratörer, "sådana som hittar på vad de aldrig sett eller erfarit".

Ekerwalds metod är dialektisk och frilägger både känsligt och robust hur den horatianska dikten är en dynamisk syntes av motsatser. Än framträder Horatius som stoiker, än som epikuré, än är han sträng moralist, än frän naturalist som inte en sekund låter kärleken tjänstgöra som förkläde åt erotiken: "Om lemmen sväller - vill du då hellre lida och tiga / än knulla din lilldräng eller piga?"

Det är på detta plan Ekerwald urskiljer kontinuiteten tvärsigenom alla poetiska förvandlingsnummer: i verklighetssinnet hos överlevaren Horatius, som vid 23 är överste i Brutus armé och sedan genom vänskapen med Maecenas blir en välsedd gäst hos segerherren Octavianus.

Ekerwald avfärdar, med vad jag kan se ytterst väl underbyggda argument, att Horatius skulle blivit ett slags hovpoet, som använde sin konstnärliga genialitet till att skänka härskarnas världsbild glans. Nej, Horatius hade ingen åstundan att bli martyr och eftersom han visste vad fattigdom ville säga trivdes han i villan som var en gåva från Maecenas (för övrigt den enda handling som fått den stormrike mannen att gå till historien genom att hans namn blivit synonymt med välgörare, mecenat) men mitt i en hyllningsdikt till Augustus kommer några rader till de gamla krigskamraterna i den förlorande armén.

Horatius kompromissade inte. Han ägnade hela sitt liv åt att med dikten skapa ordning ur kaos. Livets kaos och dödens finalitet är de två storheter som bär upp hans konst och utgör grunden för en livshållning vars rationalitet är en annan än rikedomens och maktens.

Den stora vändpunkten kommer när han vid 19 års ålder lämnar Aten dit fadern skickat honom för att han ska lära sig "skilja rakt från krokigt" och återvänder till fäderneslandet när "inbördeskrigets bränningar slungade mig in i en armé / som icke stod emot Augustus arm".

Han flyr skräckslagen efter slaget vid Filippi och det är nu "en djärv fattigdom" driver honom att "göra vers". Anföringsverbet innehåller Horatius konstnärliga dna-kod, som en insekt i en bärnsten, han gjorde vers, för "gudarna [...] formade mig med en fattig, obetydlig rådlös och även barnslig ande, som talar med få och tunnsådda ord".

Detta är inte falsk blygsamhet. Det är ett nyktert konstaterande av en författare som ingen läser - mea scripto legat - och som i en epistel vid 44 års ålder skriver ett självporträtt som med enkel direkthet talar till oss tvärsigenom seklerna som vore de ett enda ögonblick, "jag var liten till växten, grå i förtid, tålde att sitta i solen, hade lätt för att brusa upp, men var lika snabbt blidkad".

Sonen till den frigivne slaven, som "torkade av snoret" med den grova näven, avled den 27 november år 8 f Kr efter att hastigt ha insjuknat. Hans konstnärliga bröstarvinge Juvenalis var ännu inte född, men skulle skriva en rad som sammanfattade Horatius livshållning: "Vitam impendere vero." Direkt översatt betyder sentensen "offra livet för sanningen" - en aning alltför storvulet heroiskt för Ekerwalds proletärdiktare, som i stället lägger tonvikten vid den andra betydelsen av impendere, att betala, göra rätt för sig, "för rätten att leva betalar jag med uppriktighet". Så blir Horatius dikter hans "likvid", med dem löser han in reversen. Med Ekerwalds ord är därmed ett någorlunda rättvist förhållande upprättat till livsgåvan.

Med den gåva som är Horatius livsverk gör Carl-Göran Ekerwald, med lugn och allt annat än hjärtnupen elegans, exakt detsamma.

Biografi

Ragnar Strömberg (kultur@aftonbladet.se)