Ingen vit mans slav

PELLE ANDERSSON läser Helene Rådbergs nya lyriksamling - stor dikt som fortsätter in i framtiden

Det är sällan en diktsamling välkomnar en så varmt som Helene Rådbergs En sorts mamma kallad. Den inleds med att diktjaget kliver in genom porten på sin barndoms miljonprogramshus och känner ”Mammans mjuka hemstickade tröjor”. Men som alla vet: idyller är till för att krossas.

Det är en bok om mammor och döttrar som ska bli mammor – och som är mammor till sina mammaminnen. Ett forskningsarbete, med ett tydligt erfarenhetsbaserat uppdrag, som försöker bryta vanföreställningar, förflytta skuld och renskriva kvinnobilden och verkligheten.

Om värmen finns i den hemstickade koftan finns kylan i moderns självmord. Dikterna pendlar också mellan dessa två ytterligheter: mamman som trygghet och mamman som svikare. ”Den olyckliga mamman”, skriver Rådberg och lyckas faktiskt med dessa tre ord sudda ut föreställningen om den evigt goda, leende modern. En man kan svika, ge upp, dö, vara varm och god. Mannen kan vara flera – mamman är en.

”JAG RASAR NED I DEN OBEVEKLIGA / MAMMAORDNINGEN / hon fyller rummet sväller in i min kropp, blodkärl / tränger mot livmodern”

Mamman, den borttynande, överlåter på diktens jag att bli mamma, genom att mamman tränger in i henne, tar över. Rådberg skriver: ”mamma / jag är en mamma, är döden någonsin ett slut”

En sorts mamma kallad är inte det övergivna barnets uppgörelse med modern som svek. Rådberg ser i stället systemet, samhället som tvingar in oss i ordningar.

Därför finns idyllen där, krackelerad, söndrad, men därför så mycket mer sann och levande. Rådberg lyckas göra den olyckliga, sjuka mamman kärleksfull och varm. Det är som om hon vill säga: Se här, vi är alla så kärleksfulla vi kan under ”mammaordningen”. I en dikt vilar mamman och flickan väntar, examensklänningen spricker och mamman ska snart stiga upp. Snart – som vi själva ska resa oss upp ur vår ordning.

”VÅGRÄTT IN I KÖKET TRÅCKLAR TRANSISTORRADION / ALLA ATOMBOMBSSPRÄNGNINGAR PÅ PROV / mamman har sitt öra tätt mot radions ord om Grisbukt / Marilyns barbituratdöd po-pa-po-pappido / Lee Harvey Oswald och Kennedy / /? / åååh! att vara kvinna vald och följsam in i minsta danssteg / alla kan bli lyckliga / mamman talar alltid om livet.”

Det är raglanärmar, Husqvarna 2000, läppstiftsetuier, Tio i Topp och andra exakt fångade detaljer som skapar bokens känsla av absolut autenticitet, då spelar det ingen roll om det handlar om Helene Rådberg och hennes mor eller inte.

Det viktiga är att hon lyckas övertyga om miljön där hemmafrun skapades, hon som fortfarande står modell för mammaidealet. Dagens heltidsarbetande mammor ska också sy examensklänningar, baka bullar, putsa fönstren, amma barnen och le varma mammaleenden.

Rådberg lyckas ta in hela samhället i dikten och skapa en systemkritik i diktform där flera generationers kvinnor får komma till tals. Hon lyckas göra det utan politisk retorik eller pekfingrar.

Det är inte ens politisk eller engagerad dikt. Det är dikt där inget har fått ge vika för något annat, där orden bygger meningar, men också mening, där uttrycket prövar sig fram, letar i gräset efter det ouppfunna och inser sitt värde som möjlighet. Rådbergs diktjag är ingen vit mans slav, men lik förbannat fast i samma förtryck – mammaordningens.

Som med all stor dikt, fortsätter den här boken in i framtiden och låter på ett paradoxalt vis hoppet rispa huden:

”NYNNAR

mitt lilla barn

mammas röst så plötsligt nära mig

den tunna tonen brinner

ner genom kroppen

nattens djupa skålar med mjölk

runda som hopp

jag är en flickas mamma

en mamma älskar alltid sitt barn –”

Lyrik

Pelle Andersson