Hemma

BARBRO WESTLING om Ragnar Thoursies storartade facit

Denna april behöver ingen isbrytare bana väg genom vårsundet, men nog anländer Ragnar Thoursies berättelse om sin uppväxt i trettiotalets Katrineholm som en påminnelse om vårljuset kring den nya människan. Hon som på samma gång är socialismens tanke om det allmänna bästa och den inre förnyelsens gestalt. Åttiofem år gammal återvänder Ragnar Thoursie till sina föräldrar på Amygatan, denna gång framförallt till fadern, lokföraren och folkpredikanten.

Återvänder är förresten fel ord, för den värld som framträder på dessa sparsmakade sidor har aldrig vetat av någon bortavaro. Från debutdiktsamlingen Emaljöga (1945) har Thoursies dikt kommit ur pregnanta barndomsminnen och Igelkottsfrid syns vackert bekräfta att det eviga livet börjar, och slutar, i egnahemmet Solbo, i den omsorgsfullt skötta och stilla grönskande trädgården med ett dussin äppel- och päronträd, land för potatis och grönsaker, vinbärsbuskar och hallonland. Det handlar om det som funnits och finns kvar, som bestående kärlek. Men det handlar också om en utgångspunkt för fortsatt gärning i det sociala, i samhället och det allmännas tjänst.

Som lyriker hör Thoursie till de främsta och inflytelserika i den svenska litteraturhistorien i kraft av sin sparsmakat metaforiska riktning. I en vacker båge återför han nu sin debut som poet till sin barndoms krets genom ett läsarbrev från realskolans rektor. Det går inte att missta sig på det allvar och den möda som nedlagts av rektor Malm på att förstå den forne lärjungens moderna dikt. Samma allvar präglar även Thoursies hågkomster, ett allvar som både bottnar och mynnar ut i en vardagens, arbetets och det allmännas moral. Finns det ännu plats för denna?

I en inledande text om åkarhästen, den trägne dragaren, som en gång drog timmer, virke, spillved och tunnor från torrklosetter, summeras en tid som varande förbi men rubriken manar likafullt efter gammalt mönster: ”Upp till åkarkampen”. Tjänstemän må i dag ha ersatt arbetare men har därför behovet av det allmänna och gemensamma gått förlorat?

Det finns så mycket

att hämta ur Thoursies självbiografiska skildring, vars första del

Ditt ord är ljus

utkom 2001. Tidsbilder, språklig pregnans, människokunskap, moral och en viss ömsint humor. Som

Ronny Ambjörnsson

har Thoursie en speciell förmåga att hålla fast de sociala motiven, fördjupa dem utan enkel hjälp av känslofilter eller populärpsykologi. Varje ord i Thoursies prosa har rot och bäring och de bilder ur det vanliga som framträder äger ett slags exakthetens odiskutabla mystik. Det är faktiskt inte mindre än storartat.

Självbiografi

Barbro Westling