Kulturkrock, O´Yeah!

På en gång postapokalyptisk dystopi, burlesk samhällssatir och makaber noir är Zac O'Yeahs Tandooriälgen inte bara med svenska mått mätt något av det mest utflippade jag läst på år och dag. Med ögonbedövande gräll kolorit och en maniskt vitsande prosa målar O'Yeah upp sitt scenrum, ett framtida Göteborg som av klimatförändringar och globalekonomisk kollaps förvandlats till Gautampuri, en ångande och stinkande våtbastu till 20-miljonersstad, som genom "curryfolkomröstningen" anslutit sig till Sydasiatiska Unionen.

Grundvalen för romanbygget är att alla samtida skräckscenarier slagit in, så de yttre hoten mot denna uppochnervända och utochinvrängda värld utgörs av ett helt militariserat USA som skövlar redan skövlade länder och exilregeringen i Nueva Svecia, en sydamerikansk svenskkoloni där en kristen vikingakult uppstått ur drömmen om en återkomst till de blondas och blåögdas land.

Den sedan flera år i Indien bosatte O'Yeah utnyttjar till fullo skrattspegeleffekten i kollisionen mellan svensk ordning och indisk oordning. Här symboliseras den av restaurang Tandooriälgen, folktjänstemannen Herman Barsks favorithak. Barsk, som för sin våldsbenägenhet är omplacerad till Masthugget, är en genretroget luggsliten melankoliker vars sorg efter sin trogne vän eskimåhunden Bertil gjort att han börjar dras till gandhiskt ickevåld, buddhism och vegetarianism.

Detta uppmuntras av Kumkum, en kvinnlig indisk brevbärare som Barsk blir förälskad i, men både kärleken och den andliga omvändelsen störs ideligen av blodiga förhinder som tvingar Barsk att börja svinga sitt slagträ igen.

Persongalleriet är lika saftigt karikerat som den kaotiska värld de befolkar. Här finns knarkande CIA-agenter, tändstickssamlande gatubarn, kristna fundamentalister som får Knutbysekten att framstå som blyga konfirmander och poliskollegor som dryftar familjeproblem medan de eltorterar intagna.

Den kriminalhistoria som ska ge hela detta maskineri den nödvändiga framåtrörelsen, sätter igång när Barsk hittar de fyra tandoorigrillade mansliken i Tandooriälgens kök. Spåren efter den huvudmisstänkta överklassflickan Carolina af Spärrman leder till nationellt sinnade sällskap och sinistra kretsar kring chalmeristkortegen. En karnevalisk tradition med inslag av huliganvåld som O'Yeah på ett sätt som inte ska avslöjas här använder som en terroristskräckens trojanska häst.

Visst händer det att man stönar över vitsar som "ett gökur som slutat göka", men även om Tandooriälgen roar mer än den skrämmer och själva storyn är mer smak- än näringsrik är det en storslagen satsning som bärs upp av en outsinlig och mycket originell komisk språkfantasi.

Och det är vi sannerligen inte bortskämda med.

Roman

Ragnar Strömberg (kultur@aftonbladet.se)