Ett ögonblick av seger

När stridsvagnarna rullade in i staden möttes de av prickskyttar som gömde sig i källarhål och av pojkar som kastade sten. "Åk hem", skrek barnen, och de åldrade kvinnorna med sjal på huvudet som köade till matbutikerna ropade samma sak: "Ge er av!".

Supermakten invaderade med överlägsen styrka; 150 000 soldater sattes in mot en befolkning som bara hade gevär och bensinbomber att försvara sig med. En brokig motståndsrörelse växte fram, som bestod av allt från mörkermän till demokrater. På gatorna utspelades blodiga uppgörelser mellan samarbetsmän och kollaboratörer.

Ockupationsmakten stämplade motståndsrörelsen som företrädare för "terrorism". FN fördömde invasionen, men gjorde inte mer än så. I väst demonstrerade tusentals människor mot imperialism och kolonialt förtryck.

Budapest 1956.

Det här var andra gången ryssarna kom med vapenmakt, frånsett när tsaren hjälpte habsburgarna att slå ner 1848 års revolution. När Röda armén rullade in i Budapest 1945 hälsades den som befriare av jublande människomassor som äntligen såg ett slut på den fascistdiktatur som hade drivit landet i krig på Tysklands sida. Men som Victor Sebestyen konstaterar i Ungernrevolten 1956, förbyttes snart euforin i kravet att befriarna skulle lämna landet: "Ruszik haza!" - Ryssar åk hem!

Från och med nu skulle ryssarna se på Ungern som sin koloni. Ryssarna tillsatte - på ockupationsmakters vis - en marionettregim bestående av exilungrare som en gång flytt fascistdiktaturen, efter år av fängelse och tortyr. Nu återvände de för att styra ett land som de inte hade haft kontakt med på ett par decennier. Deras enda uppgift var att tillgodose ockupationsmaktens intressen, det första de gjorde var att be ryssarna stanna kvar. Sovjetiska "experter" bjöds in för att landet skulle skötas på bästa sätt. En förryskningskampanj påtvingade ungrarna främmande seder med kolonialherrens gängse motivering att dessa var överlägsna deras egna, primitiva traditioner.

Först levde vi under fascisterna, sen kom kommunisterna, sammanfattar Georg Sessler i Jag lever fast jag är född, som handlar om hans judiska familj i Budapest åren 1941-1956. De hade tur som överlevde; hälften av Ungerns 800 000 judar fraktades av tyskarna till Auschwitz. När ryssarna kom 1945 var familjen Sessler, i likhet med de flesta andra, först lättade. Vid invasionen 1956, lämnade de Ungern för ett liv i Sverige.

Med Chrusjtjovs avstalinisering 1953 blev det för ett kort tag möjligt för Ungern att pröva sin egen väg. Imre Nagy påbörjade en reformpolitik som ökade produktionen inom jordbruket och industrin. Han öppnade för småföretagandet, ackordssystemet lättades, priserna sänktes och det blev lättare att prata politik på offentliga platser. Högsta Sovjet fruktade en Pandoras ask och anklagade Nagy för "revisionism". När ryssarna tvingade bort honom blev Nagy, som alltid varit en lojal kommunist, oväntat en symbol för demokrati och självständighet. Ungrarna tillskrev honom en större reformvilja än han egentligen ägde.

Den 23 oktober 1956 gick studenterna ut på gatorna och skrek upproriska slagord. Snart anslöt sig arbetarna. Röda armén beordrades till Budapest.

Ryssarna bekämpade en spontan och splittrad motståndsrörelse som saknade både samordning, ledning och gemensamt program för framtiden. Där fanns allt från folk med ett förflutet i den fascistiska Pilkorsrörelsen till reformerta kommunister som trodde att Ungern kunde bli först i världen med demokratisk socialism. Samtidigt som de stred mot ryssarna, besköt de varandra i interna uppgörelser, ett allas krig mot alla - som ju ofta är följden när ett land ockuperas.

Det enda motståndsrörelsen - "terroristerna" enligt ryssarna - hade gemensamt var kravet att Sovjet skulle ut ur Ungern. De välte spårvagnar som skydd, satte polisbilar i brand och kastade brandbomber. Polisstationerna plundrades på lättare maskingevär, men mot invasionsstyrkorna räckte det inte långt.

Radiohuset och Nationalmuseet sattes i brand, människomassor flydde i panik när säkerhetspolisen sköt mot demonstranter. Budapest förvandlades till en stad av stenhögar och krossat glas. Döda kroppar låg överallt på gatorna; män, kvinnor, barn, gamla. Sammanlagt stupade 20 000 ungrare.

Vissa motståndsmän var våldsammare än andra; den förhatliga säkerhetspolisen och andra ungrare, vars jobb var att "upprätthålla ordningen" hängdes i lyktstolparna eller brändes levande till döds. Motiveringen var att ockupationsmaktens kollaboratörer inte förtjänade något annat.

I efterhand skulle diskussionen handla om huruvida dessa män och metoder alls skulle räknas in i den "heroiska motståndsrörelsen". Sebestyen tillhör dem som menar att de skämde ut revoltörerna. Det fanns inte någon i hela Budapest, skriver han, som hade kontroll över gatorna - och ändå var motståndsrörelsen "måttfull i jämförelse med den regim man försökte störta".

Men här fanns också ovanliga motståndsmän, som franciskanermunken Vazúl Végyvari. Med ett fast grepp om sina granater sa han, att han ansåg att "folkets kamp var ett heligt krig".

I väst stod vänstern splittrad. Man slets mellan sin antiimperialistiska övertygelse, lojaliteten mot Sovjet och förvirringen över vad den heterogena, bitvis mycket blodtörstiga, motståndsrörelsen egentligen ville. Och i FN var västmakterna mer upptagna av en annan konflikt som hade direkta ekonomiska konsekvenser för dem själva: de gamla kolonialmakterna Frankrikes och Storbritanniens försök att ockupera Suezkanalen.

Det krävdes tre månader för ryssarna att slå ner det ungerska motståndet. Man besköt rebellernas fästen utan att ta hänsyn till de civila offren.

Imre Nagy avrättades i hemlighet, därefter följde massfängslanden och åratal av tortyr som följd. Drygt åtta hundra fångar skickades till interneringsläger i Sovjet. János Kádár, Sovjets man, sa att han han ville att de sovjetiska trupperna skulle lämna landet "när ordningen var återställd".

Sebestyen citerar Nagy i ett samtal med Jurij Andropov, Sovjets ambassadör på plats: "I dag är det Ungern och i morgon eller övermorgon är det dags för andra länder att, eftersom Moskvas imperialism inte känner några gränser och bara försöker vinna tid."

Vi som lever femtio år senare kan egentligen bara dra en historisk lärdom av Ungern 1956, och det är att alla människor har rätt att bestämma över sitt eget öde. Vi måste kraftfullt bekämpa stormaktsövergrepp och ockupationer, men inte bara för att de förtryckta ska få leva i frihet, utan för att även vi ska befrias. Eller som Karl Marx formulerade det: "ett folk som förtrycker andra folk kan inte vara fritt". Det är rätt att göra motstånd.

Historia

Åsa Linderborg