Brokigt, bråkigt
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-11-29
För sju år sedan utkom en överraskande liten bok av Göran Greider: Allt jag tänker på när jag hör Vivaldi Beethoven, Bach och Bartók.
I den nya boken tänker Greider fortfarande på Vivaldi, men anspråksnivån har skruvats upp. Här handlar det inte om att höra, utan om ”konsten att lyssna” Mikael Strömberg vid den andra högtalaren.
Strömberg är, snarare än musikälskare, en ljudfilosof i John Cages anda; enligt principen allt som rör sig hör man – eller åtminstone bör man höra. Medan Greider gräddar pannkakor grunnande på Sjostakovitj, går Strömberg ute i bruset och registrerar ljudlogotyper eller resonerar kring strängteorier.
Egentligen handlar det huvudsakligen om en klippbok. Här finns föredrag, omsider så oredigerade att dåvarande närvarande ombeds komma upp på podiet. Här finns också en lite krystad korrespondens på ämnet Mozart, med givna referenser till såväl Sonnevi som Amadeus. Och att extemporera på temat Mozarts leende känns, med förlov sagt, varken poetiskt eller pretto, utan helt enkelt bara banalt.
Banal är däremot inte den lilla berättelsen om ”Göran Greiders dansband”. Så stod det målat på turnébussen, mitt i proggigaste 70-tal och vildaste Vingåker. Den rullade i trakten något halvår, minns den ofrivillige namngivaren som medföljde – på elgitarr. Och självklart inkluderade låtlistan tryckarklassikern Gråt inga tårar, konstaterar Greider med befriande brist på attityd.
Annars kretsar de flesta texter kring klassisk musik, runt en repertoar som utgjorde rådande kanon för sisådär tjugofem år sedan – sannolikt den tid som formade författarnas musiksmak. Bach och Vivaldi Rachmaninovs andra och tredje pianokonsert är i sammanhanget ingen sifferlapsus utan mer som att förväxla En midsommarnattsdröm med Hamlet.
Nej, det känns att Strömberg själv är mer av kompositör än kommunikator, eller kanske klangkonstruktör och miljömusiker. Tro sjutton att han blir bekymrad över de naturliga ljudens allt trängre livsrum – de cirka fem procent av vårt klingande universum som blir över för vind, vatten, fåglar, röster.
Men Mikael Strömberg följer bara delvis den svenska naturfilosofins spår och anspråk på orörda vidder av ”tystnad”. Han är också en tekniker i framkant, som sådan helt överlägsen i svensk musikjournalistik. Och hans polare Pirinens originalbilder bullrar lurvigt och högljutt i denna både brokiga och glatt bråkiga volym.
Musik
Camilla Lundberg
