Stort om stor poet

MATS GELLERFELT ser Göran Hägg ge en delvis ny bild av Erik Johan Stagnelius – och göra ett litteraturhistoriskt fynd

Det är rent förbluffande hur produktiv Göran Hägg är – närmast rastlöst skriver han romaner, böcker om retorik, berättarteknik, litteraturhistoria, modern svensk historia och mycket därtill. Allt skrivet med en imponerande verve och nerv och på ett smidigt och lättflytande språk. Nu har han skrivit en deckare också. Nja, deckare och deckare: I världsfurstens harem. Erik Johan Stagnelius och hans tid är åtminstone spännande som en deckare och bygger faktiskt, som den litterära biografi den är, på deckarens speciella nystningsteknik, där bevis granskas och befinns adekvata eller väga för lätt. Det är en imponerande forskningsinsats, särskilt med tanke på hur litet man vet om forskningsobjektet själv. Det blir ibland till att koka soppa på spikar, men sannerligen ytterst smakliga sådana.

Erik Johan Stagnelius (kallad Erik blott), bortgången 1825 vid bara tjugonio års ålder, är det tragiska geniet som romantikerna älskade att föreställa sig. I sin samtid var han tämligen okänd och dessutom missaktad, och alla de skildringar av hans liv som senare skrivits innehåller stora mängder av mytbildning och rena skrönor, ”ögonvittnesskildringar” tillkomna långt efter hans död och ofta skrivna av människor som aldrig träffade honom. Dessutom kom Stagnelius att bli en del av ett nationellt litterärt projekt där han inordnades i en fosterländsk kanon. Fredrik Böök, till exempel, friserade sin egen forskning – den tilltufsade och sjaskige poeten förvandlades till en trivsam prästgårdspojke, en bild som passade bra in i en borgerligt nationell litteratursyn. Så kan det gå.

Detta är Göran Hägg givetvis inte nöjd med, utan har med obändig energi gått till de källor som faktiskt finns och läst dem på nytt och med nyputsade glasögon. Han följer kronologiskt det liv som trots allt i stora (mycket stora) drag är känt: prästsonen från Kalmar/Öland som blir rätt misslyckad student i Uppsala, som hamnar som oavlönad departementskanslist i Stockholm, som lever i en närmast ofattbar fattigdom, särskilt med tanke på att fadern så småningom blev biskop och som under sin levnad bara en gång gav ut sina dikter, på eget förlag och i en så kallad subskriberad upplaga.

Hur dog han, är självfallet en av de bärande frågorna i denna biografi. Var det spriten, var det opium, hjärtlidande eller en kombination av detta och allmänt osunt leverne? Kunde han till och med ha tagit sitt liv, svårt plågad av ständig panikångest? Hägg vänder och vrider på sina pusselbitar och lyckas ge läsaren en trovärdig förklaring. Därtill skapar han ett levande porträtt av Stagnelius, trots bristen på källmaterial. Fram tonar bilden av en poet i världsklass. Fast ett riktigt problematiskt geni.

Ingen vet hur han egentligen såg ut, och Hägg diskuterar just bilden av honom, som människa och till utseendet: tämligen sluskig alltså, och knappast bildskön (understatement) på det sätt som man alltid önskat att romantiska skalder skall vara. Problematisk i umgänget med andra människor, bitsk och ofta oförskämd men tydligen försedd med ett visst sinne för humor. Samtidigt var han politiskt rent reaktionär, vilket också det svär mot den gängse bilden av romantiska genier.

Hägg har gjort ett veritabelt fynd: Samuel Fryxells Pehrmässefärden (1824–1825), en skandalroman som snabbt drogs in. Han menar själv att han antagligen är den ende nu levande som faktiskt har läst denna av allt att döma usla roman. Det väsentliga med den är att Stagnelius uppenbarligen förekommer som nyckelpersonen, poeten Zirkelström, ett porträtt som bekräftar bilden av den nedgångne Stagnelius som mirakulöst nog skrev sina bästa dikter och dramer när han var som mest under isen. Ty här har vi ett ögonvittne, kanske inte till hundra procent pålitligt, som faktiskt träffade och umgicks med Stagnelius och som till skillnad från senare forskare och uttolkare inte hade något behov av att idealisera honom.

Häggs berättelse är fascinerande, inte minst de rent litteraturhistoriska avsnitten om hur Stagnelius ur sin hemsnickrade gnostiska filosofi skapar en poesi som Gunnar Ekelöf betraktade som vår främsta. Hur kunde den till stora delar självbildande och missbrukande Stagnelius besitta en sådan lärdom? Vem var hans musa och vem var den mytomsusade Amanda? Frågorna är som synes många och Hägg lyckas nå förbluffande resultat med det magra källmaterialet.

Gåtan Stagnelius förblir nog, men här har vi fått en lysande rundmålning av en tid och dess människor, och ett porträtt av en poet som förblir undanglidande men som ändå nu tycks komma oss närmare.

Mats Gellerfelt