Mord, ord, ord

I Åke Edwardsons nya deckare Nästan död man har kriminalkommissarien Erik Winter då och då sprängande huvudvärk. Även romanens storskurk Lejon lider av huvudvärk. Det blir väl mycket av den varan, allra helst som Lejons migränattack förväntat bryter ut när den behövs som bäst, för kontrahenten Winter alltså.

Därtill förekommer tre äktenskapskriser, vilket känns som en för mycket, möjligen två. Terapisvängarna tenderar att ladda ur spänningen.

För visst är det spännande ibland, men rysligt mångordigt på ett korthugget vis. Edwardson är förtjust i att spruta ur sig dialog, en form av naturalism som får storyn att stå och stampa.

Berättelsen bottnar i ett mysterium från mitten av 70-talet: en flicka försvann från ett sommarkollo på Brännö i den bohuslänska skärgården. Vad hände? Hennes historia smygs då och då in som snapshots i en handling där nemesis sent omsider kommer, med brutal logik.

I persongalleriet finns också en författare som skriver en bok om försvinnandet. Han har kört fast i sitt skrivande, men dras hårdhänt in i skeendet när gränsen mellan fiktion och verklighet en dag passeras.

Edwardson kan sitt Göteborg och skärgården utanför. Miljöskildringen är glimrande. Han är också bra på cliffhangers som laddar upp spänningen. Men själva intrigen känns väl tunn för dessa dryga 500 sidor. Upplösningen kommer inte som någon överraskning.

Gunder Andersson