Stoppa tiden? Varför?

Helt absorberad av rockabillykulturen vill Josefin Ekman, frilansjournalist född 1977, väldigt gärna förstå densamma. Och visst är det en trivsam bok att läsa under parasollet med tikibaren inom en armlängds avstånd. Hon korsar halva Sverige, från Fårö till Enviken, och på sin resa träffar hon ett gäng romantiker som tycker allting var bättre förr. Bilarna. Musiken. Ölen. Frisyrerna. ­Hawaiiskjortorna. Möblerna. Kvinnorna. Männen. Tempot.

Emellanåt låter rockabillyfolket som en grupp kristdemokrater i fråga om familjepolitik och tankar om samhället som en trygghetspol. Problemet är att Ekman är så insyltad i rörelsen att hon inte kommer åt orsaken.

Rockabillyn gör onekligen ett medvetet val när han drar en burk vax genom håret och hon ålar in i en smal pennkjol. De tillhör en liten sekt som tror sig göra uppror mot det offentliga.

Ta alla turer kring James Dean, som repriseras om och om igen. Rudolf Valentino-looken. Det unga upproret och vilsenheten, oåtkomligheten. Det suddiga men uttrycksfulla talet à la Marlon Brando. Och en bråd död i en bilkrasch med efterföljande ryktesspridningar. Lever han än? Var det självmord?

För Thomas Lindholm på Kutens Bensin och Bar på Fårö, stannade klockan 17.45 den 30 september 1955 då Dean dog. Precis som för hela rockabilly-kulturen, som försöker gasa in i framtiden med handbromsen i.

Reportage

Mikael Strömberg (kultur@aftonbladet.se)