Vill han bli hon?

HANNA HALLGREN ser Fredrik Nyberg bygga brygga

helskärm

Om det var så att folkskolereformen 1842 bidrog till en uppdelning mellan boklig och erfarenhetsbaserad kunskap eller om det var så att det historiska arvet från två engelska 1600-talsvetenskapsmän, Thomas Hobbes och Robert Boyles, bidrog till vår uppdelning mellan en naturvetenskaplig och en mänsklig sfär, så slår Fredrik Nybergs fjärde diktsamling Det blir inte rättvist bara för att båda blundar den nödvändiga bryggan mellan text och kropp, mellan människa och natur.

Eftersom Stig Larsson dristat sig till att fälla omdömen om den objektivt sett goda litteraturen filtrerad genom den egna postmoderna subjektiviteten, så vill jag inte vara sämre. Utan helst bättre, smartare och mer visionär (den siande suggan) genom att yttra: Fredrik Nybergs nya diktsamling är god litteratur just för att den arbetar med överbryggandet och överskridandet som figurer. Jaha, hur då, kan man undra?

Jo, eftersom texterna i Det blir inte rättvist bara för att båda blundar bildar ett oavslutat (Nyberg är den synliga processens poet) broderi av personlig biografi, historia fakta, naturvetenskapliga tassemarker, samtidspolitiska referenser och ren och skär dikt. Nyberg är en poesins arkivarie som förstått värdet av allsköns synkretism i det empiriska insamlingsarbetet. Sammanjämkningen och sprängandet. Virkandet, värkandet och vetandet:

"Biografi (epilog) / Hundarna biter oss. Dom senaste 250 åren intresserar mig. Dom / intresserar mig gång på gång. Som zickzack-söm. Som ett par mycket / löst stickade vantar. Nu regnar det igen. Kanske två tusen böcker. Ett / rum. En massa cd-skivor. Ett stearinljus jag aldrig någonsin kommer / att tända. Ingen sol. Ingenting - inte ens ett mycket litet barn - är bara / sig självt. Allt är också alltid något annat. Jag läser att jag läser: Om / olika ympningar. Sticklingar. Skott. En ordning kan upprättas bara / för att omgående kompliceras. Centrifugala växter. Växtvirus. Kopu- / lerande djur. Om jag är lycklig är någon annan olycklig."

Men sammanjämkningen och sprängandet (som hos Nyberg är en in-ut-vecklad rörelse) rör inte bara tematiska fält. Inte bara överbryggandet mellan vetenskap, konst, politik, biografi. Det handlar högst påtagligt om tid. Den upplevelse av tid som texterna benämner ( "Nu sneddar jag över gården som barn. Nu tänker jag på döden som barn"). Men också texternas egen tid, som stygnas om genom upprepningar, bortsprungna vokaler, reflexiv långsamhet ( "Jag läser att jag läser", eller "Börjar jag att likna min egen dikt?").

Jag kommer att tänka på Julia Kristevas essä Women's Time, i vilken hon avskiljer en kvinnornas erfarenhetsbaserade cirkulära tid och en monumental (mytisk, extra-subjektiv och kosmisk) tid från den lineära historiska tiden. Den som Nietzsche kallade kursiv. Med Kristevas essä i minnet, tänker jag att Det blir inte rättvist bara för att båda blundar arbetar med att förändra nuet och framtiden, genom att skapa en annan historisk tid. En synkretistisk (cirkulär-mytisk) tid, som passerar eller strömmar genom arkivarien själv.

Innebär detta att Fredrik Nyberg försöker att bli-kvinna? Om han lyckas, är det nog knappast upp till vår generation att bedöma. Men vad som kan bedömas härifrån är att han i alla fall försöker att bli-europé, och att bli-man som något avskilt från att vara människa. Ett blivande som bland annat handlar om självrannsakan och ansvar. Det kan låta som en urscen:

"Igår natt. Jag var på väg hem. Klockan var 04.40. / Märkte plötsligt att jag skrämde tjejen som gick / bara några meter framför mig"

Lyrik

Hanna Hallgren (kultur@aftonbladet.se)