Smärtpunkten
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-09-08
ANITA GOLDMAN läser en stor roman om en förlorad värld - och om pojken som ville bli en bok
”Amos Oz, Israels störste författare, omtalad i Nobelprissammanhang.” Jag har alltid haft lite svårt för den där meningen, jag har läst en del av Oz romaner och funnit hans lite tillknäppta stil och karaktärer svårsmälta. Min favorit har i stället varit A B Yehoshua, i samma generation som Oz och, liksom honom, med ett politiskt och moraliskt symbolvärde av ett slag som ingen enda författare i dag i Sverige varken aspirerar eller lever upp till. I den yngre generationen har David Grossman samma ställning; ett författarskap som speglar hela den judisk-israeliska komplexiteten och en framskjuten roll som politiskt samvete och moraliskt rättesnöre för nationen.
Men när jag - utmattad och gråtande - avslutar den nästan sexhundra sidor långa (tättryckta!) En berättelse om kärlek och mörker, som nu utkommer på svenska, böjer jag mig inför Oz storhet och ja, varför inte hans ställning som Nobelpriskandidat?
Denna roman är stor också till innehållet; den är en målande, detaljerad och passionerad skildring av den östeuropeiska judenhetens kultur och utsatta situation under 1900-talets första decennier, dessa judars flykt till Palestina och den mycket säregna kultur som utvecklades i staden Jerusalem under decenniet innan och efter staten Israels bildande.
Där samlades en stor grupp extremt välutbildade och multilingvistiska människor med en djup kunskap om och kärlek till det europeiska kulturarvet i dess vidaste mening men utspottade och utdrivna ur det Europa de älskade och därför med en lika djup sionistisk övertygelse. ”När min far var en ung man från Vilna, stod det på varenda mur i Europa: Judar, res hem till Palestina! Femtio år senare, när han var på besök i Europa igen, skrek alla murar: Judar, ut ur Palestina!”
Föräldragenerationens politiska och känslomässiga engagemang för den nya staten var mycket starkt, ändå var de marginaliserade; de där bleka ”professorerna” uppe i det avlägsna Jerusalem som satt böjda över sina böcker - till skillnad från de muskulösa jordbrukarna och soldaterna som byggde det nya landet nere vid kusten eller slet för det socialistiska samhällsbygget i kibbutzerna i Galiléen. Miljön var lika kulturellt överflödande som materiellt påver, jag har svårt att tänka mig att man någon annanstans i världshistorien kan finna en så stor intellektuell elit som levde under så erbarmliga ekonomiska förhållanden.
Oz stora roman är en svanesång och sorgesång över den östeuropeiska judenheten och hans återhållna vrede är mycket effektiv. Med myllrande, nästan frustande detaljrikedom beskriver han männi-skorna och kulturen i Vilna och i Odessa (hans fars hemtrakter), i Rovno (där hans mor växte upp) med en stil som blandar tjechovskt vemod med de mörka mytiska dragen hos en Dostojevskij och med Tolstojs panoramiska ansats. När han sedan lakoniskt på en rad konstaterar att (som i Rovnos fall) tjugotretusen av dessa judar mördades på två dagar och de överlevande femtusen ett halvår efteråt blir kontrasteffekten mycket stark.
Med ömsinthet skildrar han den naiva nationalism och idealitet som präglar dessa européer, så illa förberedda för det mänskliga och geografiska klimat som Mellanöstern erbjuder. Oz, som kom att fly denna miljö och flytta till kibbutzen och bli en ledande talesman för fred och kompromiss mellan palestinierna och israelerna, undviker pekpinnar i skildringen av det idealistiskt högspända högernationalistiska patos som präglade hans hemmiljö.
Men Oz roman växer till något mer än en myllrande, charmerande (så många ”original” har nog inte många släkter begåvats med!) historisk skildring. Detta är också en intensiv självbiografi. Den kärlek och det mörker som är romanens utgångspunkt får på de sista sidorna en mycket effektiv och oändligt sorglig slutpunkt: självmordet som Oz mor begår när författaren är tolv år gammal. ”Jag har nästan aldrig talat om min mor förr-än nu, när jag började skriva dessa sidor. Varken med min far eller min fru eller mina barn eller med någon annan. Efter fars död talade jag knappt om honom heller. Som vore jag ett hittebarn.”
Oz cirklar runt sitt trauma, skriver ett par sidor för att sedan återgå till den frustande historiska skildringen. Det är som om denna oerhörda smärtpunkt måste vidröras försiktigt, i små portioner, för att inte förgöra inte endast den lille pojken utan den vuxne mannen, den världsberömde författaren. Han tecknar en mycket sorgsen modersbild; den vackra judiska överklassflickan från Rovno som sitter i den minimala sjaskiga lägenheten i Jerusalem och läser världslitteraturens stora under sömnlösa nätter, en kvinna som är alldeles för vek för livet i det nya landet, för den råa verkligheten utanför litteraturens värld.
”Jag hoppades på den tiden att växa upp och bli en bok. Inte författare utan en bok. Och det var för att jag var rädd. Luften var tung av skräck. Och jag hade kanske redan insett hur lätt det är att döda människor. Böcker är visserligen inte heller svåra att bränna, men om jag växte upp och blev en bok fanns det goda chanser att åtminstone ett exemplar skulle kunna överleva, om inte här så i en stad i något annat land, på något avlägset bibliotek, i ett hörn av någon bortglömd hylla.”
Men böckerna var för Oz inte endast en flykt undan en alltför smärtsam och farlig värld, som de var för den ständigt läsande modern. Böckerna var även faderns - litteraturvetarens och bibliotekariens - livsluft, det fanns böcker på varje upptänklig plats i kyffet i Jerusalem, böcker var det som föräldrarna talade om, med sonen, med varandra, när de träffade vänner och bekanta; bland dem några av den nya hebreiska litteraturens absolut största gestalter - Nobelpristagaren Joseph Agnon, nationalpoeten Saul Tjernikovskij och farbrodern Joseph Klausner (Oz ursprungliga namn innan han bytte till ett hebreiskt) en av Israels störste historiker. Oz utsattes, som han själv humoristiskt beskriver saken, för en ”grundlig och utdragen hjärntvätt”, han var menad att bli författare och det fantastiska i historien är väl egentligen att han faktiskt blev det! Med en sådan bakgrund där kärleken till litteraturen och språket genomsyrade varje middagsmålssamtal, den fysiska miljön, yrkesambitionerna, associationerna, förväntningarna, allt.
Det är rörande när Oz beskriver sin flykt till det socialistiska, muskulösa livet i kibbutzen, för att finna att man också där, medan man sliter i hettan, med tungt fysiskt arbete och malaria, diskuterar böcker, böcker, böcker. Han - sonen till en bibliotekarie, gifter sig med kibbutzflickan vars far är - bibliotekarie!
Det är som om Oz förhållande till litteraturen, till sitt eget konstnärskap, är sprunget ur och behäftat med den blandning av stor kärlek och djup sorg som romantiteln alluderar på. Det är som om ambitionen att skildra den oerhört smärtsamma, skiftande, rörande verkligheten aldrig kan förverkligas. Man kan aldrig nå fram, även om man med största mod och besatthet skriver hundratals sidor prosa. På samma vis som människor aldrig kan nå fram till varandra. Även i det mest kärleksfulla mötet finns avståndet kvar. ”Tusen mörkår skilde alla åt”, skriver Oz, som även i det vackraste minnet av ett möte mellan fadern, modern och honom själv, ”det dyrbaraste ögonblicket i min barndom”, fann att vi skildes ”åt av tusen ljuslösa år”.
Roman
Anita Goldman
