Lyckan, psyket, livet

"Berätta lite om dig själv" - den till synes harmlösa frågan gör de flesta av oss aningen nervösa. För vad vill man säga om sig själv, vad går att berätta och vad kan den som frågar tycka vara intressant.

Den egna identiteten tycks med ens hänga på en skör tråd. Inte alls så kul som vissa identitetskonstruktivister vill få oss att tro. För, vem är jag, om jag är en dålig berättare.

Den kvinnliga huvudpersonen i Gunilla Linn Perssons nya bok behöver inte bekymra sig, hon är en mycket skicklig berättare. För läsaren framstår hon som en i högsta grad beundransvärd person som lever ett rikt liv på en underbar skärgårdsö tillsammans med en älskad man, många barn, ett framgångsrikt författarskap och en obruten förmåga att ta hand om allt och alla.

Hon leker lustigt med ord och det glimmar oemotståndligt av sedda vardagsdetaljer. De underbara vikarna, smultronskördarna, midnattsblå riddarsporre och Pierres ljusa blick.

Att allt detta en dag ska rämna och falla isär, på grund av en alkoholiserad grannes skränande påhopp, framstår som otroligt.

Ändå är det sant. Kanske till och med sannare än vad huvudpersonens berättelse varit. För i den, visar det sig, har det som solkat och pekat åt annat håll inte haft sin rättmätiga plats. Varför det, kan man fråga sig.

I romanen Sagan om mig själv återvänder Gunilla Linn Persson till sin egen historia. Till den förödande följden av upprepad psykos, skilsmässa och död som drabbade henne mitt i livet och som vi känner bland annat från hennes tidigare Livstecken. Men om läsaren där överöstes och nästan dränktes i det råa stoffet har Gunilla Linn Persson i sin nya roman i desto högre grad doserat olyckorna och insikterna.

Hon börjar från början, i det förgångnas arkiv och bilder, med två salta bönor från Söder, mormor och tidigt 1900-tal, och placerar suggestivt ut bitarna till det pussel som till sist, det förstår man, ska ge den förklarande bilden.

Sagan om mig själv är skriven på nära håll, med humor och sinnlig precision, och jag känner mig som läsare indragen, road och bitvis även engagerad. Det verkar så uppriktigt och äkta, allt. Ändå är det något med framställningen som får mig att reagera och tänka: tillrättalagt. Allt, från mormor, hundarna, hästarna, namnen till det egna barnbarnet, stämmer så på pricken i berättelsen. Alla lås knäpper till sist upp med samma nyckel, den förlorade moderskärleken. Den psykoanalytiska urscenen kommer så klart sist.

Gunilla Linn Persson skriver själv om den livlina som terapin utgjort under hennes tillfrisknande och en sådan vill ingen kapa. Speciellt inte som den hävdar den fortfarande så skambelagda psykiskt sjukas möjlighet att återta makten över berättelsen om sig själv. Det är till sist också vittnesmålet om denna envisa och oförtröttade kamp för att överleva och själv bli den mamma hon vill vara och slutligen också är, som överflyglar mina kritiska invändningar mot berättelsen.

Roman

Barbro Westling (kultur@aftonbladet.se)