Vem låg hon med? Och han?

JAN MYRDAL får veta för mycket om Sartre/de Beauvoir

Tête-à-Tête heter Hazel Rowleys grundliga bok om Simone de Beauvoirs och Jean-Paul Sartres förhållande. Den är lättläst och utförlig.

Barbara Ehrenreich som också i Sverige slagit igenom som radikal kvinnlig författare och samhällskritiker anser - enligt baksidestexten - att:

"Tête-à-Tête har nästan allting: sex, filosofi, politik och världens mest okonventionella kärlekshistoria. Hur jag än försökte kunde jag inte slita mig från den."

Ja, så kanske man kan säga. Men jag gör det inte. Hazel Rowleys biografi får mig att tänka på vad bröderna Goncourt antecknade i sin dagbok den 2 januari 1865:

"Sainte Beuve har en gång sett den förste kejsaren: Det var i Boulogne och han höll på att pissa. - Det är ungefär i den situationen han därefter sett och bedömt alla stora gestalter."

Nej, jag är inte moraliskt upprörd. Visst roar mig sedehistoria - om Marie-Antoinette och hennes väninnor eller om brittiska viktorianska herrar eller om romerska kejsares privatliv - men sådan historieskrivning räcker inte för att förstå tiden. Att Sartre inte skötte sin hygien, att han inte använde kondom utan drog ut (och kvinnorna blev gravida och gjorde abort), att Simone de Beauvoir provade in pessar i New York för att hon skulle resa kring med Nelson Algren och kanske inte kunna hitta någon som kunde ge henne en abort och så vidare och så vidare; allt detta kan ha sitt intresse för att ge relief åt tiden de levde i. Liksom det kan ha sitt intresse att som läsare i detalj få reda på vilka de låg med och hur de gjorde det i sängen med den ena eller andra och hur de berättade om detta för varandra.

Mycket känner jag igen. Det tillhörde ju dåtidens intellektuellt radikala beteende. ( Artur Lundkvist och Maria Wine, Nic Waals och Sigurd Hoels brevväxling eller - på ett något annat sätt - Alva och Gunnar Myrdals noga redigerade eftervärldstillvända brevbevarande.) Såvitt jag förstår har Hazel Rowley på ett sätt faktiskt skrivit en bok sådan som Simone de Beauvoir och Jean-Paul Sartre uppdragit åt eftervärlden att ställa samman om dem.

Boken är därtill en produkt av rivaliteten mellan de två efterlämnade adoptivdöttrarna. Sartres adoptivdotter Arlette Elkaïm Sartre sökte juridiskt hindra brevutnyttjande under det att de Beauvoirs adoptivdotter Sylvie Le Bon de Beauvoir använde sina rättigheter som ammunition i de fortgående uppgörelserna inom "familjen". Skillnaderna i upphovsrätt mellan Europa och Förenta staterna innebär att den europeiska upplagan av Rowleys bok är mindre utförlig än den nordamerikanska.

Vad politik och filosofi angår är boken inte särskilt bra. Den ger mig ingenting nytt. Att Hazel Rowley kan skriva om befrielsen av Paris utan att skriva att Paris befriade sig - som om Paris befriats av amerikaner - beror inte bara på att hon är senfödd utan egna minnen av tiden; hon är begränsad.

För mig och för de flesta europeiska efterkrigsintellektuella i min generation var Jean-Paul Sartre avgörande. Också i Sverige. Vi levde med och mot hans ord. Jag ser det på mitt exemplar av Existentialismen är en humanism från 1946. Varje sida är full med kommentarer.

En tidsbild: varje gymnasist läste - och grälade - då Sartre! När Kaj Åhren våren 1947 ställde samman Höglandsskolans litterära stenciltidskrift PAN inleddes den med Lennart Nybloms starkt kritiska uppgörelse Sartre och den fria viljan. Då Kaj Åhren fått löfte att ta några texter ur min just refuserade bok Pubertet förbjöd dock skolans rektor Eva Wennerström-Hartman all spridning av Lennart Nybloms text ty bredvid den stod mitt brev till Dagny Levin som hon fann pornografiskt. (Vaktmästare Cederlöf sålde dock tidningen illegalt från skolans pannrum.)

Sartre betydde mycket för oss - gör så än - det var därför jag åt Norstedts år 1976 redigerade ett brett urval av Sartre som politisk skribent: Tystnadens republik samt Sartre om Sartre. ( Zennström hade redigerat en volym 1971: Kolonialism och revolution.) Då Sartre av allsköns nyfilosofer börjat behandlas som en död hund skrev jag 1988 ett förord till andra upplagan för att inför en ny generation återställa orden.

Visst är också Simone de Beauvoir en intressant författare och - i viss mån - tänkare men det är inte sexism att hävda att Sartre var och är viktigare för oss.

Nog kan man läsa Hazel Rowley. Man kan om hennes grundlärda bok på allvar säga som min mor brukade skämta "Vi skvallrar inte, vi har personintresse". Fast om man inte har alltför mycket tid till förfogande är det rimligare att gå till bokhandeln och ut på nätet för att skaffa in vad Sartre själv har skrivit.

Biografi

Jan Myrdal (kultur@aftonbladet.se)