Som han berättar!

helskärm

James Joyce, den gamle väldige irländaren, delade upp de skrivande stackarna i två huvudkategorier: authors, det vill säga ”riktiga” författare, och storytellers. De senare utmärks förutom av en viss lättviktighet av en sällsynt vighet i munlädret, de är rappkäftade som fan och har ofta ett vidöppet sinne för livets alla tragikomiska sidor.

Alla som någon gång slagit upp en irländsk tidning och där läst ett rättegångsreferat vet vad jag menar; lätt handlag, snabb och drastisk dialog, en svag men ständig mänsklig värme i ett sketet och kylslaget samhälle.

Det stämmer precis på Roddy Doyle.

Han är nämligen en storyteller av Guds nåde.

Hans nya roman Paula Spencer handlar om en kvinna som heter just så. Hon är 46 år, hon längtar efter en drink, men är nykter sedan fyra månader tillbaka. Hon städar. Hon börjar vänja sig vid mobiltelefonen. Och hennes liv börjar väl bli lite stadigare nu, när både blicken och benen bär. Att hennes sketna äktenskap äntligen är till ända underlättar.

Vi känner igen henne från förr. Paula Spencer är nämligen en fristående fortsättning på Kvinnan som gick in i dörrar från 1997, också den en varmhjärtad bok där Doyle lyckas göra en nästintill klassisk romanhjältinna av en tröttkörd städerska.

Bortom all rapp dialog lyckas Roddy Doyle – liksom i andra hand – ge en skildring av det moderna Irland, tröttkört av sina myter och sina evinnerliga folksånger, men ett modernt land, en keltisk tiger med hög ekonomisk tillväxt på grund av att man lyckats kombinera ohejdad kapitalism med alla bidrag från EU. Ett tvåtredjedelssamhälle.

Alla får inte riktigt plats där. Ofta är dessa ”outsiders” huvudpersoner i Doyles böcker. Tappra. Lite stukade, men på benen. Precis som Paula Spencer.

Roman

Anders Paulrud