MATCHOCKEN

ANN CHARLOTT ALTSTADT läser en bok – och lägger om kosten

Journalisten Mats-Eric Nilsson har skrivit årets skandalbok. Med all rätt både avslöjar och namnger han skurkarna och jag hoppas på en lika engagerad mediedebatt som efter dokuromanerna tidigare i höst.

För jag befinner mig i grav matchock. Uppsvinget för den köpstarka medelklassen har lett till en flodvåg av kokböcker och reportage som sexat upp mat till både statussymbol och en finare sorts flyktsoda. Men i Den hemlige kocken visas att livsmedelsindustrins skrupelfria svindlande är så omfattande att varken fattig eller rik går säker. Alla som någon gång köpt färdiggjorda köttbullar vet att de stinker as, men även den dyra skinkan är en bluff. Nilsson visar att våra mataffärer är potemkinkulisser där paroller som hemlagat, gott och äkta döljer det faktum att industriprocessad mat i bästa fall är smaklös, i sämsta fall smakar skit. De tillsatser och aromämnen som används för att dölja det, förbilliga produktionen och öka profiten är en miljardindustri i sig.

Men fusket betyder också mer handgripligt ljug. GB-glassen innehåller inte vanilj, Tropicanajuicen kan vara ett år gammal liksom den frysta deg som levereras till affärerna och presenteras som butiksbakad. Zetas tryffelolivolja är en logisk omöjlighet trots tryffelhund på etiketten. Och balsamvinägern är bara färgad vanlig vinäger.

Nilssons exempelsamling förfärar inte bara. Som all bra indignationslitteratur inspirerar den till förändring. Vid läsningen sätter jag faktiskt tänderna i ett äpple som såg färskt ut men ruttnat inifrån. Ett tecken på att det är processat och endast Gud vet hur gammalt. Smaken är vedervärdig och jag sparkas igång att äntligen börja handla på riktigt. Jag har nu beställt ekolåda med veckovis leverans, etablerat kontakt med köttbonde med utekor/eget slakteri och handlat Änglamark på Coop. För frågan är förstås: vad bör göras?

När miljö- och matfrågan, som all annan politik, privatiserats, blir våra individuella val utslagsgivande för hur långt hungriga profitörer kan löpa. Men om en kund ska kunna handla rationellt krävs massor av information, vilket vi inte får av producenterna som i stället manipulerar med reklam, och vi måste framför allt ha alternativ. Marknadens effektivisering krymper och likriktar dock utbudet, vid sekelskiftet fanns exempelvis 300 päronsorter vid säsong.

Om vårt samhälle i stället var rationellt organiserat så skulle politikerna gå i bräschen för förändring. De skulle exempelvis lagstifta att alla dagis, skolor, sjukhus och all äldreomsorg måste servera mat som är så närproducerad, ekologiskt odlad/uppfödd som möjligt och om importerat – så rättvisemärkt. När de också kraftigt subventionerar omställningen av svenskt jordbruk skulle en stor marknad med juste käk växa fram. En marknad som marknaden själv inte kan skapa. Men så kommer det tyvärr inte att bli eftersom politikernas omsorger om privata aktörers lönsamhet går före både människor och djurs behov. Just ordet behov är i dag underställt marknadens lagar, men om branschen skryter med att vi har världens bästa mat, låt oss då kontra med att bli världens bästa konsumenter.

Ann Charlott Altstadt