Hänger samman, faller sönder

helskärm

Genom mynningar och slemhinnor tränger sig världen våldsamt smeksamt in i oss. Drar vi den våldsamt smeksamt in. Vi omsluter. Vi står och ställs till förfogande. Blir till i styrka och sårbarhet. Blint sökande över, i och genom varandra. Det är vår kanske minsta gemensamma nämnare, den belägenheten. Jag tycker mycket om att den finns, och berörs av hur den gestaltas i Matilda Roos första diktsamling Bli:

”[...]

Denna våldsamhet med vilken världen öppnar sig för en.// Denna orimliga längtan.// Jag försöker att sluta gömma mig.

Jag försöker att tala sanning.// En längtan efter att välla fram ur hålet.

[...]”

Visst handlar det om att bli människa, att axla den rollen. I Roos bok rör danandet av subjektet framför allt den västeuropeiska vita kvinnan. Hur hon blir till genom att avskiljas och avskilja sig från andra kategorier av kroppar. Hennes rörelsefrihet begränsas. Hon lär sig också att begränsa sig själv. På många sätt har hon det ändå ganska bra. Åtminstone så länge hon inte jämför sig med den västeuropeiska vita mannen. För han har det ofta bättre. Att bli handlar om att handskas med asymmetri.

Vad som fascinerar i Bli är att dess stringenta och berättande fragment belyser ett rått vansinne. Inte bara det som i individens möte med omvärlden hugger fram hennes jag. Utan ett större, mer allomfattande ... Ett postkolonialt, globaliserat, urbaniserat tillstånd; att hela världen hänger samman och samtidigt faller sönder i oändligt små delar. Lokaliteter. Kristaller i piss. Att vi lever i inkubationstiden: ”Det ska inte lukta blod om barn.// Det ska inte lukta krig”. Nej, men det gör det. Det vet vi. Och skuld kan bara den ha som kan välja fritt.

Det går att läsa Roos dikter som en kartografi. Över barndom, hästhage, familj. Över en vit kvinnas liv i en namnlös koloni. Det går också att läsa dikterna som ett uttryck för att svensk poesi undersöker vilka av skrivandets, tänkandets och kännandets rum som i dag står oss till buds. Vi som lever efter existentialism och poststrukturalism – under vilka villkor kopplar vi upp oss? Muterar vi i Facebook? Signerar vi (hoppfulla?) ett upprop om fred med vårt namn och e-mejladress. Med taktil omsorg och precision frågar sig Roos: ”När slutar vi att skilja oss ifrån varandra?”

Jag läser Bli den ena dagen. Den andra ser jag på ett fotografi av Andres Serrano. En naken muskulös man i en kvinnas knä. I hans stjärt har hon fört upp sin näve. The fisting. Hon håller den andra armen över hans bröstkorg. Hans blick tränger in i åskådarens. Liksom sökande. Hennes, träder ut ur bilden, vid sidan av den. Hennes klänning är svart, håret i blåsten. Ändå är allting så stilla. Oviskat. Mannens blick möter min. Han iakttar mig medan jag betraktar hans spända kroppsbåge. Jag tänker: Bli. Är vi sårbara? Vem knullar vem eller spelar det någon roll? Bland revorna, sprickorna. De knutna nävarna. Det finns en värld full av dem. Nöje, nöd, nog. Jag tog och tog emot vad jag kunde. ”Att allting så småningom liknar.// Hur det slingrar sig,// uppgår”, skriver Roos.

Hanna Hallgren