Tänk om folket blir farligt för politikerna

ANDERS PAULRUD läser Ranicères Texter om politik och estetik

När hörde ni

senast en svensk partiledare tala om politisk teori?

Nä, just det.

Aldrig har avståndet varit så stort mellan politiken och det politiska som nu.

Politiken, som vi känner den under det dagliga livet ett valår, är ju behäftad med djupa trovärdighetsproblem som har att göra med den vanliga cirkusen av kortsiktighet, utspel, populism; politiken är, om man så vill, alltför kosmetisk. Om man genomlider en tv-debatt mellan Persson och Reinfeldt handlar den mer om hur de säger sina repliker än vad de säger, hur deras framförande verkar, vilket intryck de ger snarare än vilka argument de framför. Ett annat problem med den svenska inrikespolitiken är att den saknar riktigt stora och betydelsebärande ideologiska motsättningar. Dessa motsättningar finns förvisso, men har i nuläget ingen framskjuten plats i politiken. Ett ytterligare, ganska genant, problem rör politikernas låga nivå. Alla vet att politikerna inte längre rekryteras ur eliten; de flesta politiker tänker för dåligt, därför att de inte behöver tänka.

Så ser den svenska politiken ut drygt sextio dagar före valet.

Det politiska, som sysslar med teoribildning och filosofiska resonemang, kommer sällan i kontakt med politiken. Det finns ett vattentätt skott mellan dessa två sidor.

Det är synd.

Det kanske till och med är farligt.

Men det finns

fortfarande viktiga politiska tänkare. Jürgen Habermas, förstås. Italienaren Giorgio Agamben, som i flera verk kartlägger den primitiva kärna av våld som finns inbyggd i alla demokratier, är en sådan. Och Frankrike, som på många sätt är ett skitland med sin arrogans och med en fisförnäm klass av politiker, har vad vi i Sverige saknar, nämligen betydande politiska tänkare. Etienne Balibar, som har skrivit om motsättningarna i Europa, är en sådan. Pierre Rosanvallon, som är professor i samtida politisk historia vid Collège de France, och som just nu arbetar med att skriva om Marx Kapitalet i en modern, tidsanpassad version, är en annan. En tredje är Jacques Rancière som hos oss mest är känd för att han var medförfattare till Louis Althussers inflytelserika Att läsa Kapitalet från mitten av sextiotalet.

Sedan dess

har han skrivit ett flertal böcker om klassmedvetande, och om hur arbetarklassens drömmar är oförenliga med socialismen. Nu introduceras han för första gången på svenska med Texter om politik och estetik där han driver tesen om det försvunna sambandet mellan politik och estetik.

Rancières stora ämne rör ett vanskligt begrepp: "Folket". Alla politiker använder mer eller mindre frekvent detta ord, oftast som en abstraktion eller retorisk utsmyckning. I Rancières tänkande är Folket centralt; allt han skriver handlar egentligen om detta ord, detta skenbart enkla ord. I själva verket, menar han, är detta ord glidande och undflyende. Ett skäl är att Folket hela tiden är utsatt för en mängd representationer; talesmän, ombud, statistik, undersökningar. Ett annat är att vi inte kan veta något om Folket, den som talar i folkets namn tränger undan det. Den enda gången Folket verkligen ger sig till känna är när det kliver ur den kollektiva identitetens alla begrepp.

Enstaka gånger. Då den politiska situationen spetsas till. Och blir farlig för det bestående samhället.

Och för dess politiker.

Essäer

Anders Paulrud