En mental rotfyllning

HANNA HALLGREN besöker Herta Müllers värld

Herta Müllers täta, poetiska prosa kan liknas vid en långvarig och omständlig tandläkarkontakt. Röntga, skrapa, borra, byta borr, salivsug, spotta ut och polera. En viss tystnad medan radion står på. Kanske finns det ett ansikte bakom den vita masken. Lagom till dörren öppnas – dagsljus silar in, käften bultar och de egna stegen hastigt blir allt längre – ropar en röst: ”Vi ses i nästa vecka samma tid.” Det finns alltid ett hål med en tand. En hand utan ansikte, förblindande ljus och vassa verktyg. Men Müller skildrar inga tandläkarbesök. Hennes många romaner gestaltar ett helt samhälle, den rumänska diktaturen under Ceausescu, som godtyckligt kallar sina medborgare till förhör. Den enda parallell som finns mellan tandläkarbesök och att leva i en diktatur, handlar nog om att på kommando öppna och stänga käften.

I Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv fortsätter Müller att borra i diktaturen och de medvetanden och kroppar som denna formar. Romanen handlar både om en kvinnas spårvagnsfärd till ett förhör och om flera generationers liv deformerade av rädsla. Berättelsen löper med lätt hand amok. Samtidigt står den och stampar. Sparkar nedåt med leriga och alltför tunna skor.

För människorna i denna sneda betongvärld är spriten viktig, liksom drömmar om ett annat liv i ett annat land. Galenskapen är också ett alternativ. Människorna är inte likgiltiga för sitt yttre, men förvildade i sitt inre. De går omkring med sina fläskiga, bleka, magra, tandlösa, kåta och skinntorra kroppar i en glaskupa med oförutsägbara regler. De knullar, arbetar, sover. Tas till förhör, tar sig av daga. Utnyttjar och utnyttjas. Ibland fladdrar lyckan förbi. Som när huvudpersonen blir kysst av sin älskade Paul:

”Paul sköt sin stol tätt intill min och kysste mig med ölskum om munnen. Jag var fortfarande tagen av färden, kyssen gjorde sitt till. Mitt hjärta slog fram och tillbaka på den tunnaste tråd. Jag ville bli klar i huvudet, men lyckan gav mig ingen tid. Alldeles för långsamt begrep jag att en smutsig loppmarknad med skräp och människor, av vilka jag inget annat ville ha än pengar, kan bringa lycka. Att lyckan i huvudet inte behöver någon tid, utan den goda slumpen.”

När detta berättas vet läsaren redan att Paul är arbetslös och närmast sanslöst alkoholiserad. Så är det i Müllers knöliga och rotfyllda berättelser. Det som har hänt ska hända. Det ännu inte inträffade har redan skett. Allting sker i djupaste köttslighet. Människor slevar i sig sina liv, sin död. Deras kroppar, sinnen och förstånd har stansats ur kollisioner mellan motstånd och förtryck. Det är andra kroppar än de som marknadsekonomin danar. Det är vi som har kroppar av motståndslöshet. Platta glidmedelskroppar. Rättvisemärkta. Vi måste välja att informera oss. Men det finns ändå betingelser som är lika för alla. Nu, då, här, där. Det finns hjärtan och det finns myror. Müller skriver:

”Vart går myrorna, in i skogen.

Vart går skogen, in i träet.

Vart går träet, in i elden.

Vart gick elden, in i hjärtat.

[---]

Och hjärtat har stannat,

och myrorna går sin väg.”

Roman

Hanna Hallgren