Svenskarna som började om på Kuba

De kallade sig sådant som August Swanson, Swan Nelson och Olof Benson. De byggde kopior av de hus de lämnat i Sverige, firade jul och midsommar och ansågs av kubanerna som hederliga figurer, och som ena djävlar på att odla sockerrör. Men när ”los suecos” började bygga bostäder åt bina skakade man på huvudet.

Numera är det få kubaner som vet att det faktiskt var svenskarna som införde bruket att hålla tambin på Kuba, för framställning av honung. Knappast någon minns heller Bayate, den lilla svenskkolonin och jordbrukskollektivet som blomstrade under ett par decennier i början av 1900-talet. Platsen, belägen en dryg timmes bilresa från Santiago de Cuba, finns inte ens kvar på kartan. Området ligger under vatten sedan 1977, då en gigantisk kraftverksdamm uppfördes i dalgången med sovjetisk hjälp.

Kapprustningen inför första världskriget drev upp sockerpriset, och för kubanernas del innebar detta en sällan skådad högkonjunktur, ”La Danza de los millones” kallad, miljondansen. Det var denna som lockade svenskarna till Kuba, berättar författaren och Aftonbladet-journalisten Thomas Gustafsson i sin bok om kolonin, Bayate (texten bifogas också i spansk översättning av Maria de Jesús Kovacs).

Sverige var ännu ett utvandrarland 1905, året då kolonins grundare Alfred Lind anlände till ön i sällskap med 24 svenska nybyggare för att röja skog och sätta igång med jordbruket. Bara några år senare fanns flera hundra svenskar på plats, men det är oklart hur många de blev till slut. Det kan ha rört sig om ett tusental, tror Gustafsson. Dessa fick hur som helst Bayate att likna en liten svensk köping. På Nyströms café & restaurang serverades raggmunk och stekt fläsk, och barnen gick i svensk skola. Att låta sig integreras i den kubanska kulturen var det inte tal om.

Men den svenska kolonin försvann lika hastigt som den uppkom. Snart var första världskriget över och sockerpriset rasade. Inbördeskrig hotade på Kuba, och dessutom tog det amerikanska sockerbolaget Wagner Sugar Corporation över marknaden, med hjälp av otrevliga metoder som för tankarna till bananjättarna Fyffes och Chiquita. Svenskarna klarade sig emellertid bra, och de flesta återvände hem rikare än när de utvandrade. Några valde att stanna kvar på Kuba.

Man skulle gärna ha sett en karta över Bayate med omnejd, men annars har jag inget att anmärka på Gustafssons intressanta lilla bok (den svenska texten löper över blott 60 sidor). Jag tror inte att jag är ensam om att aldrig förut ha hört talas om Bayate, så nog fyller arbetet en viktig kunskapslucka. Roligt också att ta del av Grupo Bayates bilder som får en egen avdelning i boken, en samtida kubansk konstnärsgrupp som specialiserat sig på att måla motiv från just den svenska kolonin.

Petter Lindgren