Världen skulle kalla det vanvett

Åren före det förra sekelskiftet tillhör den period som brukar kallas det "moderna genombrottet" i nordisk litteratur. Skönlitteraturen kunde ibland påminna om ett slags vetenskapliga experiment. Idealen var objektivitet och realism, och litteraturen vek sannerligen inte undan för de svåra frågorna. Den sexuella dubbelmoralen, äktenskapet och kvinnans ställning var sådana brännbara ämnen som fick sin skildring både i romankonsten och i dramatiken.

Den stora debatt som kvinnofrågorna genererade uppkom i en tid då kvinnorna saknade medborgerliga rätttigheter, och då hela samhället var inrättat efter ett manligt tolkningsföreträde.

Men vad skrev flatorna själva i slutet av 1800-talet? Det kan vi nu få ett smakprov på i den av Eva Borgström redigerade volymen Två berättelser om kärlek. Den ena berättelsen, Den första kärleken, är skriven 1884 av svenska Mathilda Roos och ingick i dennas Berättelser och skizzer, den andra av danskan Vilhelmine Zahle, Också en kärlekshistoria, som ingick i Vildsomme veje från 1890.

De dryga hundra år som ligger mellan oss och texternas tillkomst gör att det är svårt att inte le åt känslouttrycken. Men de finns. Och det är två riktigt tragiska berättelser skrivna i en tid då "samkönad kärlek ansågs vara ett brott mot såväl samhället som naturens lagar".

Två passionerade kvinnor, unga och modiga.

Mathilda Roos novell slutar med att den älskade dör. Vilhelmine Zahles älskande kvinna går under när hennes kärlek gifter sig med en man.

Men före katastroferna, jublet. "Världen skulle kalla det vanvett, men hon visste att hon hade älskat."

Som det heter i Vilhelmine Zahles kaxiga utfall mot den heteronormativa könsordningen.

Prosa

Anders Paulrud