Till slut fanns det en Gud

helskärm

Karen Armstrong är mest känd för Historien om Gud (1993), en internationell bestseller om föreställningen om Gud i judendomen, kristendomen och islam. I jämförelsen mellan de tre abrahamitiska världsreligionerna vars anhängare de senaste tvåtusen åren älskat att hata varandra finner hon mer likheter än skillnader.

Karen Armstrong är en självlärd brittisk religionshistoriker (och avhoppad romerskkatolsk nunna) som också skrivit en biografi om Muhammed, om Jerusalems historia, om kvinnobilderna i Bibeln, om Buddha. På 80-talet gjorde hon för BBC flera programserier om religion där hon var mycket kritisk mot dogmernas sanningsanspråk, till exempel att en personlig gudom övervakade mänskligheten eller att en ung judisk lärare som hade dött i ett bortglömt hörn av det romerska imperiet hade varit gudomlig. Men hennes intresse för trosfrågor var inte bara en intellektuell lust att avslöja ”absurditeter”. Fastän hon lämnade klostret i unga år efter ett sammanbrott (debutboken Genom den trånga porten, nu i nyutgåva, handlar om hennes sju år i kloster) och med en avsmak för den sorts tro som inte ifrågasätter utan blott kräver lydnad, utantillrabbel och underkastelse hade hon kvar en längtan efter något transcendent, en inre riktning. Hon kunde inte, som många av hennes generationskamrater, se religiös tro som något löjligt och pinsamt, som”svagare och mer idiotiska” människors behov av regler och tröst. Spiraltrappan. Min väg ut ur mörkret är något i våra dagar så ovanligt som en öppenhjärtig, djupt allvarlig men ändå lättläst andlig självbiografi.

Som knäckt, i sina egna ögon ”misslyckad” 25-årig exnunna hängav sig Armstrong åt överambitiösa universitetsstudier i litteratur. Men när det krävdes mer än bara inlärande av fakta upptäckte hon att hennes förmåga till självständigt tänkande nästan ”betingats” bort under den stränga novistiden. Där straffades all jagiskhet. Men vem var hon och vilka åsikter var hennes? Mitt i 60-talsrevolten, utan att ha en aning om vilka Beatles var, eller Nixon eller Arafat, var hon oförmögen att njuta av sin frihet. Hon plågades av ångestattacker och overklighetskänslor, åt för lite, isolerade sig. Hennes avhandling underkändes och hon blev omsider sparkad från en lärartjänst på en flickskola. Vändpunkten kom när en läkare konstaterade att hon led av en vanlig form av epilepsi. Det hon trott var galenskap och nunnorna hysteri; den plötsliga lukten av svavel, spöklika syner och svimningar var bara typiska symtom på en fysisk skada på hjärnan. Hennes psykiater hade då tjatat i flera år om förträngda trauman.

Det finns en ton av halsstarrighet i Karen Armstrongs livliga och dramatiska text om sig själv, man anar att hon valt ut det tragiska, udda och inte vill orda så mycket om alla vanliga trista dagar, år hon hängt över böcker. Men jämfört med yttre händelser är ju tankens utveckling svår att beskriva och något familjeliv har hon aldrig haft. Jag tycker ändå mycket om den här boken.

Finns det ändå en Gud för en sådan som hon som nagelfarit urkunderna och som inte nöjer sig med att låtsas tro, eller hoppas. Ja, numera. Men för henne finns det inget väsende ”därovan” utan något outgrundligt heligt immanent i världen och i varje människa. ”Det som vår trasiga värld behöver”, skriver hon, ”är inte tvärsäkerhet, utan medkännande handling och praktiskt uttryckt respekt för alla människors heliga värde, också våra fienders.”

Självbiografi

Pia Bergström