Hemskt, hemlikt
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-09-05
Kerstin Norborgs fjärde bok (tidigare har hon skrivit diktsamlingar och en roman) är en novellsamling. Missed abortion består av fjorton noveller varav flera handlar om graviditeter som slutar i missfall. Många berättar också om hus, sommarstugor, lägenheter, resmål som alla rymmer vad Freud kallade ”das Unheimliche”. Det vill säga platser som tycks korrespondera med både det hemlika och det hemska. Och – kanske även med hemligheter.
Det finns något fullgånget nostalgiskt över Norborgs bok. En konsekvent epik. Ett välavvägt språk som slingrar sig längs svenska stigar. På stigarna vandrar svenska par (en kvinna och en man), eller möjligen svenska skilda par. Paren tecknas mot oönskad barnlöshet, eller mot plötsligt avbrutna graviditeter – foster vars rörelser upphör. På novellernas språk är det ofödda barn, pojkar eller flickor, som nyss levde, men som nu är döda.
I Missed abortion verkar faktiskt allt – form, språk, innehåll, själva (livs)filosoferandet – sträcka sig mot ett slags inristat då. En tid av... helhet eller drömmen om densamma. Barnet i kvinnans mage är en gåva och människors liv rymmer en mystisk dimension. Ibland futtig vardag, men även denna mystiskt förtätad i novellens kortform. Man kan kort sagt få för sig att det finns en, om än obegriplig, mening med allt som sker. Inte på något religiöst vis, men som att liv och död inföll bortom vår kontroll. Att vi bara hade att böja oss inför detta. Kalla det fatalism eller romantik. På armlängds avstånd från ord som reprogenetik, spermabank, äggdonation, in vitro fertilisation, botox, plastikkirurgi – allt som pekar mot vår iver att töja, förändra och bättra på det naturliga. Ivern som sätter ”det naturliga” inom citationstecken. Och som strävar efter att placera ”liv” och ”död” innanför samma tecken.
Om man är på spaning efter ett brokigt samhälle: mångkulturellt, råkapitalistiskt, teknologifixerat – så återfinns det inte i Missed abortion. Jag kan provoceras av detta. Samtidigt som jag förundras över denna andra värld, andra tid som växer fram över boksidorna. Det är något stelnat, eller förrunnet. Kan liknas vid en händelse häromåret, då jag tog bilen till det nerlagda sågverket: allting vittrade, taken läckte, rutorna hade krossats. På väggalmanackan som fortfarande hängde kvar stod det ”juli 1985”. Något hemskt, hemlikt. En adapterad hemlighet, tickande mot framtiden.
Noveller
Hanna Hallgren
