Kentaurerna älskar och lider i en annan värld

helskärm

Den kurdiske författaren Salim Barakat som skriver på arabiska och bor i Sverige utkom förra året med diktsamlingen Rov vars inledande dikt är en lång monolog riktad till döden; en oförglömlig dikt som iskallt utmanar sin egen skräck och med en lakonisk fräckhet framkallar läsarens egen. När Barakat nu för fjärde gången ges ut i översättning till svenska är det med en betydligt mindre skräckinjagande, men inte nödvändigtvis enklare, bok.

Grottorna i Haydrahudahus är en sagolik roman om kentaurer som drömmer sina drömmar parvis, om en sömnlös enhörning som vaktar en bild av en människospillra, om ett rike där färgen dyrkas som en gud och poeter galopperar runt, runt på kapplöpningsbanor och deklamerar sina dikter så länge de orkar. Människan finns bara som en rest av en bild, eller ett minne av en dröm om ensamhet och glömska.

Haydrahudahus är inte hemma, det är borta, långt där ute, men går ändå att känna igen - från legender, historier, litteratur, historia och samtid. Här bor mans- och kvinnokentaurer med sina barnkentaurer i en sorts kärnfamiljer. Här lever en prinsessa med mängder av friare och prinsen som byter plats med en man av folket. Här finns makthavarens paranoia och en "kvinnlig" frihetskämpe som är både grym och glad.

Trots dessa välbekanta drag känns Grottorna i Haydrahudahus olik alla andra sagor, romaner och dramer, framför allt på grund av Barakats hejdlöst vackra, liksom övermättade språk. Jag vet inte om det beror på att denna bok är en än mer utpräglad saga än exempelvis Fjädrarna från 2003 eller om det beror på att Jonathan Morén är en mer bokstavstrogen översättare men Barakats stil känns, på gott och ont, mer sirlig än någonsin. Meningarna vindlar fram, ibland liksom helt inlindade i sig själva.

Det finns något för mig alldeles outgrundligt i denna roman om drömmar, glömska, minnen och den ofullständiga bildens meningsfullhet. Det är spännande och ovant. Texten är, i kraft av sitt språk och sina bilder, lik ett utsirat galler, kanske en grind genom vilken jag ser kentaurerna i Haydrahudahus älska och lida, leva och dö. Jag kan inte riktigt stiga in till dem men det behöver jag inte göra heller. De bor i en annan värld, och jag bor inte i samma.

Roman

Jenny Tunedal (kultur@aftonbladet.se)