Knarkande 92-årig änka nekas ha undulat

Lars von Trier har ett porträtt av Baden-Powell på sitt kontor. Herregud! Är von Trier scout?

Denna muntra fråga och många andra bubblar upp i Erlend Loes nya roman Volvo Lastvagnar - för övrigt en av årets bästa boktitlar. Den där frågan har ingen som helst betydelse för handlingen, men just de frisläppta hugskotten är vad Loes prosa lever på. Den blommar fritt i marginalerna och fotnoterna. Läsaren lär sig snabbt att längta efter textens små asterisker som leder fram till dessa underbara stickspår. I de stora linjerna och i personteckningen är boken annars ganska stereotypt apart. Genren kallas visst skröna, ett ord som jag skulle vilja avföra ur svenska språket.

Eller vad sägs om följande huvudpersoner?

Maj-Britt är 92, änka, småbrukare och nyss förbjuden att för all framtid inneha undulater. Djurplågeri säger tingsrätten. Hon sitter vid sin dator i torpköket och bekrigar världens ondska från sin hemsida. Hon röker hasch för sina fysiska och psykiska smärtors skull, och med drogen följer lite rasta-filosofi. Hon slåss mot Babylon.

von Borring är väl ungefär lika gammal. Han har sovit utomhus nästan varje natt sedan trettiotalet, han är scout och gods-ägare, han är väl romanens kung av Babylon. Det var han som satte fast Maj-Britt för djurplågeri. I ungdomen var de kanske älskande. Den åldrade anarkisten står i ena ringhörnan, i den andra finns den lika åldrade rättshaveristen.

Doppler känner somliga av oss redan från förra årets Loe-roman. Han är den föga duktige unge mannen som hoppat av det mesta och blivit gudfar åt en årsgammal älgkalv. Nu vandrar han med älg och liten son alldeles utan att veta om det rakt in i Värmland där romanen utspelas, in i Maj-Britts och von Borrings universum. Det blir en del roliga resonemang om norskt och svenskt av det där. Och en i stort sett ganska nöjsam intrig. Det vore lika omöjligt som brottsligt att referera den.

"Om jag inte skriver det finns det inte." Författaren är en lite disträ och nonchalant skapargud. Han är allvetande och trevlig men ganska anpasslig till publiksmaken. Erlend Loe är en av de få författare som kan få unga män att öppna en bok, och han vidtar nödvändiga åtgärder för att de ska göra det ytterligare en gång. Texten får inte bli för allvarlig.

Man älskar Erlend Loe för hans tankspriddhet men tröttnar kanske på hans stora plan. Fnissningarna i mytens utkanter är roligare än myten själv.

Och lastvagnarna? Det står en Globetrotter på Maj-Britts loge. Det var hennes döde make som kom på idén till denna långtradare när han långpendlade mellan Umeå och Värmland på 70-talet.

Roman

Magnus Ringgren (kultur@aftonbladet.se)