Världsproblem på skoj

Mettes värld säger sig handla om "en sån som Mette". Den eftersträvar läsarens direkta identifikation. Läsaren ska känna sig sedd och förstådd men ändå "sätta godiset i halsen", för här finns civilisationskritiska ambitioner. Men efter ett någorlunda levande öppningskapitel, så blir det rätt mycket lama plattityder.

Många världsproblem blir avhandlade. Sockerberoende, elfte september, krig, rasism, döden: det mesta kommenteras med att man borde göra något. Men här finns också funderingar om att det gärna kunde få hända något drastiskt och katastrofartat även i det egna livet. Kanske en realistisk bild av kortslutningen mellan sensationslystnad, indignation och självförebråelser i tv-soffan. Men det sprakar inte.

Mettes valångest: att unna sig eller inte unna sig olika grejer, att kämpa sig till ett dåligt samvete för de fattiga eller uppriktigt och spontant strunta i dem, att vara främlingsfientlig som vännerna eller hålla fast vid en sista spillra av ansträngd medmänsklighet. Tunga frågor varvas med lätta och inga tas på tillräckligt stort allvar.

Jag har helt enkelt svårt för den kluvna ambitionen som sådan: att presentera Mettes bekymmer som så kallade i-landsproblem och att göra detta på ett lagom underhållande sätt. Alltihop är kryddat med ironi för att markera att det handlar om vass kritik av medelklassens lättja, skenhelighet och brist på engagemang. Men för detta är romanen lite för perspektivlös och gemytet för fånigt. Irakkriget - "det där otroligt spännande krigsspelet på tv". "Mettes värld är mycket liten." "Man vet aldrig när Mettes slöhet är lathet och när den är ruttenhet." (Ok, ganska kul.) Hon är "ointresserad av de stora sammanhangen".

Det ointresset sprids ut över många sidor. I onödan. "En sån som Mette" kanske behöver se sig själv i en lite mer omskakande spegel än denna.

Roman

Maja Lundgren (kultur@aftonbladet.se)