Diktsampling!

RAGNAR STRÖMBERG har hysteriskt roligt tillsammans med Lars Mikael Raattamaa

I samband med föredrag och författarbesök i skolor har jag kunnat konstatera att det textuella trakasseri som går under beteckningen diktanalys är lika utbrett i dag som vid mitten av 60-talet när jag gick i nian och den acetonludna lukten från stenciler med dikter av svensklärarens älsklingspoet Karin Boye fyllde klassrummet. Straffexercisen inleddes med att någon fick läsa dikten högt, varefter läraren ställde ödesfrågan: ”Vad betyder egentligen ”knoppar” i raden ”Ja visst gör det ont när knoppar brister”?

Detta egentligen innebär att: a) ”knoppar” kan betyda vad som helst utom knoppar b) alltså skriver poeter aldrig vad de menar, och c) läraren, som aldrig träffat Boye, vid det laget död sedan ett kvarts sekel, sitter inne med det rätta svaret och måste därför vara ett spiritistiskt medium.

Om Lars Mikael Raattamaa med sin nya diktsam(p)ling, coverantologi Svensk dikt – där han ogenerat låter Den Stora Svenska Lyriken från Lenngren och Stagnelius över Södergran och Lindegren till Sonnevi genomgå ett veritabelt syrabad – också haft liknande traumatiska upplevelser vet jag inte, men jag kan försäkra att som uppvisning i virtuos vanvördighet är den vackert formgivna boken en fröjd för ett hämndlystet sinne.

Den rådande poetiska hållning Raattamaa gör uppror mot är den klassiska modernismens, där ett avgränsat subjekt söker efter ett språk bortom orden.

Den diametralt motsatta poetologiska grundtes Raattamaa här driver med sådan benhård och stundtals sanslöst underhållande konsekvens är att eftersom verkligheten är allt, så finns det ingen språkpunkt utanför från vilken vi kan betrakta den.

Låter det abstrakt och intellektuellt, så är den praktiska poetiska tillämpningen i gengäld desto mer medryckande.

I Är icke som landet baklängesspolas Edith Södergran så att dikten börjar med ”älska skall alltid” och mynnar ut i frågan ”Längtar jag” och i 1.2.3.4.5 Förruttnelsen utvinner Raattamaa genom att klippa upp och klistra ihop Stagnelius en ny och stammande nykter skönhet ur den svenska romantikens djupaste natt.

En av de stora triumferna är Vietnamiaden där

Homeros rastrerar Sonnevis dikt om USA:s vidriga krig: ”Sjung o du TV om ljuset som ändrades utanför fönstren. / Mörkret som byttes mot grått och mörka träden ? i klara och gråa nysnöljuset”. I hård konkurrens från Flottaralgoritmerna och Den ni väntar passerar inte förstoppningarna är hela antilogins komiska höjdpunkt den skoningslösa och utdragna vokalmassakern Pajkerno, som Raattamaa genomför med ett pokerfejs Buster Keaton hade lyft sin porkpie hat för. Från A som i ”Jag mans dan ljafva tadan / Jag mans dan sam a gar” till Ö som i ”Hvöd gör dö dönnö törnön / Sö sökt ö öllö lönd” är detta litterära lustmord det svinroligaste jag läst sedan LOB kraschade världslitteraturens party i Biblia.

Hos Lars Mikael Raattamaa är allt precis vad det är, ingenting står för något annat. Det paradoxala är att just den maximala pålitligheten är vad som gör hans poesi så i bästa mening förrädisk. Därför kommer inte ens Raattamaas egen antipoetik helskinnad undan, för genom ”bruset utanför betydelserna” hörs den där omisskännliga, personliga rösten han och hans språkmaterialistiska trosfränder programmatiskt dödförklarat som en uttjänt historisk konstruktion.

Må det vara som det vill med den saken, men låt det stå klart att Svensk dikt är ett effektivt vaccin mot den radhusnationalistiska språktestvördnaden för Kulturarvet som genom förslaget om litteraturkanon nu kommit upp på den politiska dagordningen, vilket jag har mycket svårt att betrakta som ett framsteg. Och för detta är vi den ordkommunistiske syntaxanarkisten Lars Mikael Raattamaa stort tack skyldiga.

Lyrik

Ragnar Strömberg (kultur@aftonbladet.se)