Här leker Gripenberg

CAMILLA HAMMARSTRÖM häpnar och gläds

helskärm

Catharina Gripenbergs nya diktsamling Ta min hand, det vore underligt som så oförskräckt apostroferar Edith Södergran är en sällsam bekantskap, en modig men riskfylld växelsång som ibland drar åt det parodiska.

”Tag min hand, tag min vita arm, tag mina smala axlars längtan …; Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum … Du sökte en kvinna och fann en sjä …” Vad kan man utvinna genom att parafrasera så bekanta versrader? Catharina Gripenberg samplar dem lite på samma sätt som när Sonja Åkesson använder löpsedlar och reklamsloganer. Hon preparerar, flyttar, låter ironi och allvar korsas, annulleras. Jag blir inte riktigt klar över intentionen, dikten såväl upphäver som bekräftar föregångarens strofer. Kvar någonstans finns dock den Södergranska spotska kvinnofriheten. Kanske är det den som är kärnan i det här metapoetiska samtalet.

Dikterna alluderar även på Bibelns skapelseberättelse, grekisk mytologi och litterära klassiker. Virginia Woolf med ett eget rum, en egen död och en plats i världshistorien, kliver upp ur vattnet med tång i håret och talar med sina romanfigurer som lyfter på grenar och plockar äpplen och har synpunkter på berättelsen. En systerlig hälsning från en författare till en annan, ur vår samtid där den kvinnliga människan fortfarande bär luddiga konturer.

Jag öppnar Södergrans Samlade skrifter och lägger dikten Landet som icke är bredvid Gripenbergs Landet som inte är. Jämför och funderar, söker en fast punkt, kanske en kritik mot originalets nyplatonska idealism. Nog finns den där, men det är svårt att loda diktens allvar. Jag läser: ”Så jag går / över ett fäste som är: ett fält? / med ett ansikte som t.ex. är / i natten som är ett ark / vid havet som är mark / som går åt alla håll … Hallå? Är det ett land? / Eller ett skåp? Vad är det som står här istället? / Det står: Här står ingenting annat istället. / Här är istället du. / ’Och här är bara jag’, säger landet, ’jag är bara torra land’.”

En strävan mot det faktiska: ”Och här är bara jag …”; ”… jag är bara torra land.” Samtidigt råder en rumslig osäkerhet som är allt annat än konkret och sinnlig. Genom hela samlingen frågas det: Vem? Var? Hur? Som om allting ännu befann sig i tidigt vardande. Och så all denna främlingskänsla inför orden: ”Vem bär den älskades underliga namn? / Där går någon och bär kallade ting.”

Ibland blir de dråpliga meningsförskjutningarna till slapstick. Det är något undanglidande med all denna vitsighet, som om dikten inte vågar visa sitt ansikte. Ord plockas upp, förstoras och vänds till sin motsats, betraktas med road förvåning för att åter igen släppas ned i degeln. Jag kommer att tänka på Carl Fredrik Hills omnipotenta bild- och ordvärldar där de trolska dårskaperna leker med jagets, språkets och bildernas födelse och sönderfall.

Hur når oss meningen i en text som är så på språng genom sin egen tillblivelse? Jag tror den står att finna i den omsorgsfulla distraktion som Gripenberg lyckas skapa, där det inte går att koncentrera sig på några fasta utsagor. Gripenbergs poesi blomstrar i det lättsinniga anslaget, en luftig svärm av pratsamhet som slår upp omkring den häpna läsaren.

Lyrik

Camilla Hammarström (kultur@aftonbladet.se)