Ondast i världen, enligt Bush

TORSTEN KÄLVEMARK ifrågasätter ett reportage

Vilka av tolv stater (plus EU) kan anses ha det mest positiva eller negativa inflytandet i världen? BBC ställde nyligen frågan till 28 000 människor i 27 länder. De mest negativa omdömena fick två diametralt motsatta nationer i Mellanöstern: Iran och Israel.

Det går alltså en opålitlighetens axel mellan Teheran och Tel Aviv. Åtminstone om man får tro detta urval av världens befolkning. Det är en linjedragning som helt avviker från den som president Bush gjorde när han i ett tal 2002 utnämnde Irak, Iran och Nordkorea till ”ondskans axelmakter”. Till denna trio fogade USA:s bisarre FN-ambassadör John R Bolton så småningom ytterligare några länder: Libyen, Syrien och Kuba.

Det är lite obegripligt att Caroline Salzinger baserar sin bok på detta fullständigt godtyckliga urval. De länder hon skildrar är visserligen några av världens mest slutna och förtryckande samhällen. Men i den noga kalkylerade tabell över brott mot mänskliga rättigheter som den brittiska tidningen Observer gjorde ett par år före Bushs tal fick Iran till exempel ett bättre betyg än Kina och Pakistan, Kuba ett bättre omdöme än Israel medan Indien framstod som en värre skurkstat än Syrien.

I en bok som gör anspråk på att bestå av seriösa bilder av en internationell verklighet hade man väntat en analys eller kritisk diskussion av det som kommit att bilda själva dispositionen. Varför har just dessa länder satts i fokus av Bushregimen? Förklaringen är inte så svår att lista ut men i den här boken lyser den med sin frånvaro. Överhuvudtaget förvånas man över ytligheten i en del av texterna.

Ta resan till Libyen som ett exempel. I stället för personliga funderingar om en eventuell romans med en libyer som har honungsbruna ögon och olivfärgad hy hade det varit intressant att få mer kunskap om vad som händer i landet nu när omvärldens sanktioner har släppts. Vi får visserligen veta att ekonomin går nedåt (de flesta analytiker talar annars just nu om en ekonomisk vitalisering) och att arbetslösheten ”enligt utomstående bedömare” är uppe i 50 procent. Men detta strider till och med mot en av författarens primärkällor, CIA:s välkända faktabok, som uppskattar den till 30 procent, en siffra som alla bedömare jag konsulterat håller som sannolik.

Jag har stor sympati

för Caroline Salzingers vilja att fly rundgången i hotellbarernas informationsflöde och att värja sig mot den cynism som professionen inbjuder till. Hon har en lovvärd ambition att lyssna till enskilda människor i de slutna samhällen hon besöker. Men det uppväger inte bristen på resonemang och analys som hjälper oss att förstå varför dessa samhällen ser ut som de gör. Eller, för den delen, varför ett enskilt land ska ha monopol på att avgöra var ondskan egentligen finns.

Reportage

Torsten Kälvemark (kultur@aftonbladet.se)