Vansinnig kraft

MOA MATTHIS läser om camorran – och ojämlikheten som kan spränga samhällen

Alldeles i slutet av sin nya bok, Camorra, skriver Tomas Lappalainen om ords ursprung. Ordet mafiuso som betyder modig eller vacker. Ordet ndrangheta som betyder tapper. Och så, till sist, ordet camorra med rötterna i arabiskans ord för hasardspel eller spanskans ord för bråk. Han noterar att det senare ordet, till skillnad från de båda andra, aldrig någonsin förknippats med något positivt. Det är ett genomskinligt, sakligt ord som på en gång anger vad det handlar om: olaglig våldsamhet. Kanske, undrar Lappalainen, beror det på att camorran, den äldsta av Syd-italiens brottsyndikat, är en kriminalitet sprungen ur underklassen, och att makten över samhället också alltid innebär en makt över språket.

Och boken Camorra är, liksom Lappalainens över tio år gamla bok om maffian på Sicilien, Maffia, en studie i makt och vanmakt. Då liksom nu är det den organiserade brottsligheten som uttryck för ett politiskt misslyckande som han undersöker. Eller som en camorraboss uttrycker det: ”Det borde inte finnas en värld av privilegierade som kan tillåta sig att ha ett underbart liv när det i samma land finns ett ghetto av fattigdom, svält och smärta. Se där orsaken till att kriminaliteten ökar.” Jag tror inte att någon svensk politiker skulle våga bestrida det påståendet.

Ojämlikhet skapar sociala spänningar eftersom det, precis som Lappalainen skriver, finns en vansinnig kraft i det här med att det finns rika och fattiga. Och medan svenska politiker – ännu – kan hålla den kraften någorlunda i schack genom att hänvisa till vad tillväxten och det allmänna bästa kräver, är södra Italien en plats statsmedvetandet aldrig erövrat. Här finns inget allmänt gott, bara en historia av slaveri och brutalt klassförtryck i kombination med en genomkorrumperad stat som har cementerat feodalsamhällets strukturer. Starkast vinner.

På Neapels gator tar vansinnet gestalt i form av döda kroppar. 3 500 döda under de senaste 25 åren gör nästan ett mord varannan dag året om. Hälften av alla maffiamord i Italien begås just i Neapel. Även om Lappalainens avslutande politiska analys av våldets logik är glasklar, tillåter han sig att stå överväldigad inför dess konkreta uppenbarelser.

Första delen av hans bok som behandlar politikernas handfallenhet och camorrans handlingskraft är kompakt och känns rörig. Årtalen, pressklippen, statistiken och camorrapoesin sveper fram över sidorna som en flodvåg av brutal hopplöshet. Arbetslösheten i Neapel: 30 procent. Camorraklanernas årsomsättning: 16 000 miljoner euro. Mord, sopor, kokain, människohandel. ”Om de trampar på oss så dödar vi. För vi är redan levande döda.” Det finns ett slags ursinne i bokens måttlösa insamlande av kunskap om alltifrån camorrans gudstro och kläder till deras affärsverksamhet. Som läsare virvlas man runt och kippar efter andan. En första reaktion är att ropa på upprensning och redaktionell uppdämning. Det är för mycket på en gång. När man når det sista kapitlets eleganta reflektioner kring Tocqueville och staten känner man sig lika tacksam som en skeppsbruten som siktar en vrakspillra och man drar en lättnadens suck.

Det är möjligt att Camorra hade blivit en lättare bok att läsa om den stramats upp och putsats till. Men det är inte säkert att den då hade varit lika sann mot de människor och processer den vill skildra. Lappalainen skriver att Neapel sitter som i ett skruvstäd i sina egna traditioner och sin historia. Men han påpekar också att han och vi, moderna nordeuropéer, är lika fastlåsta i vår samhällshistoria. Sedd i det ljuset är bokens första del kanske den omskakning som krävs för att fullt ut förstå vad Lappalainen menar när han skriver att vi tillhör den lilla bråkdel av mänskligheten som är inbyggd i en statsordning. Och då kan man också se denna ordnings skörhet.

Camorra handlar inte om att väcka sympati eller ens förståelse för camorrabossar som Raffaele Cutolo som jämförde sig med Robin Hood, hade en armé på 7 000 man och tjänade miljoner på handel med knark och beskyddarverksamhet. Men den vill att vi försöker förstå den politiska logik som gör män som han inte bara möjliga, utan ofrånkomliga.

Att intressera sig för camorrans logik är varken romantiskt eller nördigt. Det är nödvändigt. Stockholmsförorten Bromma har stadens högsta valdeltagande, nästan 84 procent. Några tunnelbanestationer bort i det som statistiken kallar yttre västerort och medierna helt enkelt ”förorten”, röstar 70 procent av invånarna. Och där är medelinkomsten svindlande 150 000 kronor lägre än i Bromma. Det är den logiken det handlar om.

Moa Matthis