En träffsäker studie av samtiden

Jack Hildéns nya roman – om livet runt 30 när festen är slut

helskärm

Det är lätt att glömma när man lagt den bakom sig, men tiden runt 30 är de svettigaste åren. Kraven på att ingå, att åstadkomma, att hitta en riktning och mening har hårdnat.

Om du är en sådan som brukar festa mycket festar du kanske på som vanligt, men nu med en första liten oroväckande känsla av att du snart kommer att framstå som lite patetisk. Att du inte alltid kommer att vara så snygg och självklar. Att din kropp kanske inte kommer att orka hålla det här tempot så länge till.

Dina excentriska vänners små egenheter som var charmiga när ni var 22 börjar nu kännas jobbiga på riktigt. En gång mådde ni alla mer eller mindre dåligt, men nu måste ni börja ta psykisk ohälsa på allvar. Och de mer lyckade vännerna börjar sakta glida in i karriärer, hitta partners, flytta ihop, prata om barn. Snart är det skarpt läge, och du svettas.

Jack Hildéns tredje roman Många gånger i regn handlar om ett kompisgäng som befinner sig i just den där åldern. Fram till nu har de tagit varandra för givna så som man gör när det är fullt möjligt att bygga en vänskap på sprit, droger och festande. Nu blir det tydligt att de egentligen inte har så mycket gemensamt. Och vad värre är; att de kanske inte ens tycker särskilt mycket om varandra. De är självupptagna, rastlösa, vilsna och nojiga.

Navet i romanen är Victor, den depressiva som det faktiskt blev allvar för. Han är döende efter ett självmordsförsök och dör så småningom också (nej, detta är ingen spoiler, man förstår det redan från början). Victors syster Mikaela kapslar in sin sorg, men lever också ut den. Främst genom sitt hopplösa av- och påförhållande med Tom, en annan av romanens centralgestalter.

Toms och Mikaelas trasslande upptar en stor del av romanen, väl stor skulle jag säga, för så intressant är det inte. Tom är en hopplöst självupptagen person som inte för sitt liv kan bestämma sig för om han ska vara ihop med den tryggare Agnes eller den vilda Mikaela. Han sviker dem båda gång på gång, ursäktar sitt beteende på det mest hårresande sätt. Samtidigt velar han runt och tycker synd om sig själv. Det är länge sedan jag så mycket velat säga åt en romanfigur att fan skärpa sig.

Sedan är det Edwin, den med karriär. Han är en före detta krönikör som nu jobbar på bokförlag – givetvis med författardrömmar i byrålådan. Under en bokmässa har han ett deppigt samlag med Jennie, som sedan anklagar honom för våldtäkt. Men det spåret tas sedan inte vidare i någon större utsträckning, och jag undrar lite vad den är där för – kanske som ännu en samtidsmarkör.

Sådana finns det gott om i den här romanen, precis som i Jack Hildéns tidigare böcker. Han är bra på att beskriva sin samtid, fånga upp den där diffusa atmosfären som kallas tidsanda. Problemet är att jag ibland tror att det är det enda han är ute efter. När jag slår igen romanen är jag rätt lättad över att få säga hejdå till de här självcentrerade och oempatiska människorna.

Det spår i romanen som engagerar mig på riktigt är det om Siri, som bor i en lägenhet på nedre botten. Varje kväll blir hon utsatt för en psykiskt sjuk granne som knackar på hennes fönsterruta och säger att han blivit utelåst. Bortsett från det rent suggestiva i historien – som är mycket väl beskriven – blir det också en fin bild av ett trevande vuxenliv: Siri som inrättar och inreder sin lägenhet, men är alltjämt oskyddad. Livet efter 30 bjuder inga garantier, inte det heller.

Jack Hildén är skribent på Aftonbladets kultursidor, därför recenseras hans bok av Annina Rabe, författare och kritiker i Expressen.