En bro till vårt gemensamma förflutna
Stram men levande beskrivning av USA-emigranter
Publicerad 2020-08-28
Vid 1900-talets början utvandrar några unga ålänningar som så många andra till det löftesrika landet i väster. I centrum står Carl, som hamnar på de stora brobyggena kring Manhattan, och Ida-Levina som blir ”maid” åt en ung kvinna av förmögen familj i New York. Om utvandringen till USA är ganska väl representerad i den svenska litteraturhistorien – från Vilhelm Moberg till Ola Larsmo – så är de öden Sebastian Johans skildrar ovanligt urbana, och på ett sätt ganska lyckade. Det mesta går bra, saker klaffar. Någon dör, men planer förverkligas. En ny tillvaro växer fram, lite som vid ett brobygge.
En sådan händelseutveckling är inte nödvändigtvis bästa grogrunden för en intressant roman. Och det är nästan som om Johans undviker det dramatiska. Inte på så vis att ”Broarna” är en händelselös roman, utan mer på det lite udda sätt den berättas: i form av tablåer snarare än som en historia. Kapitlen, med rubriker som ”Stövlarna”, ”Morgon” och ”Park Avenue”, är korta och utan direkt förbindelse med varandra.
Även stilen är korthuggen. Bisatserna är få, huvudsatserna enkelt registrerande: ”Av brodern hör hon ingenting. Det är en besvikelse. Men han hälsar i alla fall via moderns brev.” Det ger hela romanen en saklig prägel: känslorna är återhållna, drömmarna begränsade, ambivalensen liten.
Om det låter som klander så bör det tilläggas att det givetvis är ett medvetet grepp. Den sakliga stilen förmedlar huvudpersonernas sakliga blick på tillvaron, en blick som kanske också är ett skydd, ett försvar. För det motsatta – arbetslöshet, sjukdom, fattigdom, hemlängtan, missbruk, våld – finns där ju trots allt också. Som en risk, något att hålla på avstånd. Och förr eller senare inträffar ju något som rubbar ordningen, som får bygget att rasa.
Kanske finns det något falskt i många romaner på det sättet att genren tvingar på livet en form och en riktning som det i verkligheten saknar. ”Livet bara blir” som Carl konstaterar mot slutet av boken. Det går i alla fall att läsa ”Broarna” som ett intressant försök att undvika den falskheten. Som ett sätt att befria livets blivande från romanformens krav och konventioner.
Lyckas det? Ja, resultatet är i alla fall en roman vars laddning inte främst är en effekt av händelseförloppets dramatik (med cliffhangers och dramatiska kast), utan mer av stilens återhållsamhet: spänningen mellan den sakliga ytan och det outtalade, oregerliga där under. Den risk som Johans därmed löper är en viss tråkighet. Faran är att personernas präktighet också blir romanens. Men trots allt vill jag ju veta hur det ska gå för Carl, Ida-Levina och de andra. För att de är trovärdiga. Gåtfulla. Levande.
Att det ligger omfattande research bakom Johans debut är tydligt, i synnerhet i New York- och Ålands-skildringarna. Det fina är att den aldrig visas upp som en utförd hemläxa, vilket annars en vanlig åkomma i historiska romaner.
Om titeln i första hand syftar på de väldiga broar Carl är med och bygger, så har den också andra konnotationer. Dels pekar den på förbindelserna till släktingarna på Åland och andra vänner som glider allt längre bort, men ändå på något vis finns där i fjärran. Dels kan den ses som en bild av romanens inre förbindelser, dess egen fackverkskonstruktion.
Men framförallt är romanen en bro till en förflutenhet som vi alla är en del av. Som det beskrivs just före slutet: ”Barn ska födas och oftare leva än dö. Det ska komma barnbarn och barnbarnsbarn och det ska komma ättlingar i senare led. Några av dem ska bli olyckliga. Men de flesta ska leva sina liv i något som liknar balans.”
I en tid som är besatt av den ”egna” berättelsen och det egna såret är det något genuint befriande med den blicken, det synsättet. ”Något som liknar balans” – kanske är det litteraturens privilegium att skriva fram den.