HAVET!

THERESE BOHMAN läser en stor roman

helskärm

Den lilla danska hamnstaden Marstal är scenen för danske Carsten Jensens roman Vi, de drunknade, över 700 sidor storslagen berättelse om flera generationer sjöfarare. Även om Marstal (beläget på Ærø, i skärgården söder om Fyn) är en liten stad, knappt på hundrade plats invånarmässigt i Danmark, har den haft landets näst största flotta. Det är en plats där havet alltid har spelat huvudrollen i människornas liv. Så gör det även i Jensens roman, som spänner över hundra år och fyra generationer Marstalbor, och som berättas av just dessa: ett allvetande ”vi” för berättelsen framåt. Ibland är det vi barn som talar, ibland vi bybor, men allra oftast vi män, för i första hand är det en berättelse om män, en odyssé där män blir just män genom att segla runt jorden. Kvinnorna blir kvar i staden och skapar sin egen tillvaro, där det inte finns rum för trånande och längtande: de biter ihop, blir sega, tar hand om sig själva.

Vi-berättandet ger en känsla av ett samhälles gemensamma röst, och gör Vi, de drunknade till en kollektivroman i ordets mest bokstavliga bemärkelse. Mer än en gång tänker jag på en av mina favoritkonstnärer, Pieter Brueghel d.ä, som målade holländskt bondeliv under renässansen. Jensens stora berättelse påminner om Brueghels bilder av årets gång i ett bondesamhälle; sett i ett svindlande vitt perspektiv där hela samhället finns med, betraktat utifrån, skarpt realistiskt men alltid med värme.

Det finns ändå rum för individer i romanen, och för vackra historier om och mellan dem. Roligast att läsa är de partier som liknar matinéfilm och piratäventyr: exotiska platser, kannibaler och huvudjägare, den obrutna horisontlinjen som löfte om ”en plats på klotet där det måste finnas ett annat ljus, ett hav som var en spegel för nya stjärnbilder, en större måne, en starkare sol” – havet är porten till världen och allt det där som lilla Marstal inte kan erbjuda. Och starkast är berättelserna om krigen, de tre som äger rum under den tid romanen spänner över: dansk-tyska, och de båda världskrigen. Om bilden av sjömanslivet ibland är romantisk och kryddad med fantasi, är partierna om krigen desto råare: I krig finns ingenting att romantisera, i krig är alla män förlorare.

Trots omfånget har jag inte långtråkigt en sekund. Vi, de drunknade är en fantastisk kärleksförklaring till havet, som för Marstalborna är lek- och arbetsplats, skola och inkomstkälla, en plats för möten, och lycka och sorg – en konkretisering av själva livsvillkoren. Det gör Jensens berättelse till en stor roman i alla avseenden, på samma gång kärvt realistisk och glittrande magisk.

Therese Bohman