Asocial och genial

JENNY TUNEDAL faller för Stieg Larssons stenhårda och snygga hjältinna

Självgod frånskild journalist i fyrtioårsåldern, bra i sängen och med hjärtat på rätt ställe. Intressen: att avslöja samhällets fähundar och girigbukar, att laga espresso i bostadsrätten med utsikt från Söders höjder, samt kvinnor. Svar till: "Jag kommer att skriva en artikel som du och dina kollegor kommer att tycka är jävligt jobbig att läsa."

Asocial, genial, omyndigförklarad hacker på 25 år med många tatueringar, nyinlagda bröst, miljoner på banken och fotografiskt minne. Intressen: matematiska formler, motorcyklar, boxning, sex med både kvinnor och män, att vara hård mot de hårda. Svar till: "Det finns inga oskyldiga, det finns bara olika grader av ansvar."

Om dessa två karaktärer, skapade av den framlidne författaren och Expo-redaktören Stieg Larsson, ansökte om att få vara med i ett eller annat Storebrorshus eller Paradishotell är det ingen tvekan om vem av dem jag skulle vända mig till. Redan i den första boken i Larssons så kallade "Millennium-trilogi" var det hackern Lisbeth Salander som gjorde det bestående intrycket, trots att journalisten Mikael Blomkvist då fick mest utrymme. I Flickan som lekte med elden är Salander bokens stjärna, dess allt - både offer och förövare, misstänkt och detektiv, flicka och eld. Larsson gör henne till ett slags utsatthetens Lara Croft; porträttet är inte precis realistiskt, men fantastiskt.

I bokens inledning befinner sig Salander på semester från ingenting i Grenada, medan Blomkvist strävar omkring på Söders gator och är omsusad redaktör för den orimligt heta vänstertidskriften "Millennium". När en journalist som skriver om trafficking i Sverige hör av sig om en artikel där samhällets stöttepelare avslöjas som torskar utlöser det en härva av våld, mord och politiskt skumrask i vilken Salander visar sig vara ett slags röd tråd. Precis som i den första boken lyckas journalisten Larsson hålla ihop ett stort antal gestalter och sidospår och ge dem alla mer eller mindre lösa kopplingar till en tidskrift med redaktion på Götgatan. En enorm mängd information pressas in i en berättelse vars intrig dock är tillräckligt spännande för att inte tappa fart, trots alla fakta. Ibland känns det möjligen som om Larsson är lite väl rättvis mot sina karaktärer, som om han velat ge dem alla ordentligt med utrymme och uppmärksamhet, trots att vissa av dem verkligen borde fått stanna i utkanten av berättelsen, och rentav tiga, då det som kommer ur deras munnar ofta är ganska platta repliker.

Det verkligt imponerande med Flickan som lekte med elden är att den, till skillnad från många andra deckare med liknande anspråk, faktiskt fungerar som ett avtryck av samtiden, både i kraft av sin form och sitt innehåll. Larsson tar itu med aktuella frågor som trafficking, homofobi och bristen på psykvård, och han gör det med en lätthet som aldrig berövar argumenten dess tyngd. Istället för att fastna i socialrealistiskt missnöjesputtrande låter han en bitvis halsbrytande orealistisk berättelse utspela sig mot en väv av dokumentära detaljer - en putslustig kvällstidningsredaktör i randig kavaj flimrar förbi, e-posten i boken ser ut som e-post, Stockholmsfik som Café Copacabana och Kaffebar namndroppas.

När den serietidningsaktiga Salander visar sig vara en gammal vän till den före detta proffsboxaren, numera proffstyckaren, Paolo Roberto skruvas "doku"-känslan upp. Roberto, som i dessa tider mest utmärker sig som motståndare till homoäktenskap, får i Larssons roman vara räddare i nöden åt Salanders älskarinna Mimmi, som kidnappas av en Blond Jätte vars medfödda sjukdom gör att han inte kan känna smärta. Det är både roligt och snyggt.

I en tid då kvällstidningar låter låtsasnyheter från dokusåpor översvämma världen eller skruvar upp verkligheten till pollenterrorns och melodifestivalchockernas distade volymer känns Stieg Larssons "dokudeckare" som en motrörelse. Lisbeth Salander är den coolaste av hämndänglar, på rymmen ur Storebrors hus.

Roman

Jenny Tunedal (kultur@aftonbladet.se)