Som trädgården för trädgårdstomten

Poesi talar bara till dem som verkligen är intresserade av att lyssna. Paradoxalt nog gör det dikten till ett av de ytterst sällsynta hörn av offentligheten där man ännu kan tala allvar om nästan vad som helst. Också det triviala och alldagliga vinner i hägnet av det poetiska en mångtydighet och lyster som det sällan får i tidningskrönikan, bloggen eller i någon av de många andra genrer som odlar subjektiva och intima tilltal.

Jonna Rocks debutdiktsamling Personregister vilar tungt på detta faktum. Hennes dikter examinerar sävligt sin författare, hennes art, släktträd och tillstånd. Det bränner aldrig till. Inga plötsliga insikter. Inga höjdpunkter. Ett stilla, vegeterande, analogiskapande reflektionsflöde: "Pappa är ett fruktträd som man kan klättra i / om man är duktig", "I mammas huvud finns det ingen hall", "Jag kan inte växa som jag borde. / Det är fel jord."

Kanske är spänningen alltför låg. När poeten i bokens sista rad frågar "Tycker du att jag ska kliva upp och klä på mig?" kan det hända att man först vill svara något elakt. Men istället läser man en gång till och låter sig sugas in i denna drömska halvvärld där "jag" är lika stor och ofrånkomlig och halvkänd som trädgården är för trädgårdstomten. Där anspråket inte, som i bloggen eller krönikan, vilar på förmågan att vinna läsarens flyktiga intresse, utan tvärtom på hennes vilja att ge sig textens avsiktslöshet i våld.

Lyrik

Magnus William-Olsson