Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Ellen, Lena

Döda språk får liv

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-03-30

MAJA LUNDGREN ser vår tid med nya ögon

För några år sedan gav Ola Wikander ut Kanaaneiska myter och legender i översättning från ugaritiska, det språk som talades i metropolen Ugarit, en stormakt i Medelhavsområdet fram till vid pass 1200 f. Kr. De gudar och gudinnor som framträdde i de kanaaneiska skrifterna var tidigare bara glimtvis kända från det Gamla Testamentet, där de blev skildrade som en fruktansvärd förödelsens styggelse att bekämpa. Detta trots att Baal, som den högste kanaaneiske guden heter, uppvisar en hel del likheter med Gamla Testamentets arga Gud. Gudarnas självinsikt är inte alltid vad den borde vara, men vi människor kan ju alltid läsa och skaffa oss perspektiv.

Men blir man klokare av att läsa, eller är osmält lärdom till och med värre än ingen lärdom alls? Den frågan är lika gammal som skrivkonsten själv. Lärdomshögfärd har alltid gisslats. De som ägnar sig åt att studera "kommer att tro sig inse mycket men för det mesta inte fatta någonting: de kommer att bli odrägliga att umgås med och skenvisa, inte visa", står det till exempel i Platons dialog Faidros.

Ola Wikander, en tjugofyraåring som såvitt jag kan bedöma det har minst sagt hyfsade kunskaper i sumeriska, hettitiska, akkadiska, koptiska, fornpersiska, etruskiska, anglosaxiska och flera andra dödskallespråk skulle lätt kunna hamna i elfenbenstornet och satsa på att vara en skrytsam glop. Men I döda språks sällskap är både generös och entusiastisk när den presenterar en rad uråldriga språk för en bredare läsekrets. Den har inga anspråk på att vara heltäckande, kinesiskan lyser med sin frånvaro eftersom Wikander inte behärskar den, grekiskan och latinet eftersom de redan är utförligt beskrivna på andra håll. Urvalet har styrts av författarens kunskaper och hans vilja att "berätta om språk som betytt och betyder mycket för mig, språk om vilka jag tror mig ha något att säga".

Det handlar om överskådliga sammanfattningar, en summering av sumeriskan och oskiskan i blixtbelysning. Det krävs av läsaren om inte förkunskaper i språkvetenskap så åtminstone en vilja att sätta sig in i hur det kommer sig att namnet Krishna på sanskrit kan tolkas så olika som "den som behärskar sinnena" och "den med uppstående hår". Eller hur det går till när ett språk böjer subjektet istället för objektet, så som var fallet med sumeriskan, ett "ergativt" språk. Sumeriskan talades i det vi kallar civilisationens vagga, Mesopotamien.

Hur gåtfull är etruskiskan? Gick hettiten Uria till en tahaya när han klippte sig, och drack han watar? Tja, det är saker man får reda på i en spännande bok som vill vara "ett utkikstorn mot en värld som för de flesta är helt obekant, de utdöda språkens underbara landskap".

Det enda av de språk Wikander tar upp som jag själv har haft den enorma fröjden att stifta bekantskap med är oskiskan, mer arkaisk än latinet och alldeles tydligt släkt med svenskan. Ta bara ordet "tanginùd", som betyder uppfattning, beslut eller betänkande på oskiska. Släkt med tanke.

Det hörs att Ola Wikander har blivit tvungen att försvara sitt intresse för gamla språk. "Vad ska man ha det till?" Jag tror inte att den frågan (som alla studenter i humaniora överhuvudtaget brukar bli bombarderade med) vittnar om någon likgiltighet för gamla tider. "Jaha, läser du såna där roliga ämnen "" Jag är inte ens säker på att vår tids hybris sitter särskilt djupt. Intresset för historia, traditioner, kryptiska språk och teckentolkning är gigantiskt. Det ihärdiga och ofta raljanta ifrågasättande från omvärlden som alla blir bemötta med om de ägnar sig åt att bli lärda fyller en viktig funktion, som jag ser det. "Om du gör något så roligt som du inte ens är säker på att få ett jobb på, då måste du dela med dig till oss och bevisa att det du gör har en mening."

Det lyckas Ola Wikander med. Han visar att meningen med att läsa forntida skrifter är att man får möjlighet att känna igen sig i det främmande och se sin egen tid med andra ögon. Samma betydelse har det att man håller sig öppen för andra kulturers litteratur. Ju längre bort desto viktigare.

En anglosaxisk tankenöt från 1000-talet som Ola Wikander återger påminner med sin knepiga humor om zenbuddismen. Det handlar om en insekt som äter upp en boksida.

"En mal åt ord. Jag tänkte så: / vilket märkligt öde, då fick jag reda på detta under, / att masken svalde några av männens ord, / en tjuv i mörker, ett ärofullt tal / och dess starka grund. Tjuvgästen blev inte / visare av det, att han svalde de orden."

Nej, automatiskt visare blir ju inte ens människor av att sätta i sig ord. Någon sådan mekanik finns inte. Men nog är det ändå väldigt tur att det finns några som gör sig mödan att översätta utdöda språk, så att tusenåriga grubblare ännu får sitt sagt.

Språk- vetenskap

Maja Lundgren

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.